SAOL

publicerad: 2015  

knata

knata verb ~de ~t • ⟨vard.⟩ springa; gå

Finita former
knatar	presens aktiv
knatas	presens passiv
knatade	preteritum aktiv
knatades	preteritum passiv
knata	imperativ aktiv
Infinita former
att knata	infinitiv aktiv
att knatas	infinitiv passiv
har/hade knatat	supinum aktiv
har/hade knatats	supinum passiv
Presens particip
knatande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

knata knatade knatat

verb

kna`ta

● var­dagligt vanligen med någon av partiklarnaiväg, på gå ofta på ett mål­medvetet sätt

JFR traska

knata (någonstans)

knata i trappor; barnen knatade iväg till skolan; de knatade upp för branta gränder till en fantastisk utsiktsplats

○ äv. springa

han knatade en­vist på trots regnet och mot­vinden

belagt sedan 1910; trol. av finlandssv. dial. knata 'långsamt komma fram­åt'

knataknatande

Till SO

SAOB

publicerad: 1936  

KNATA kna3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.

Etymologi

[av ovisst urspr.; möjl. av sv. dial. (Finl.) knata, knatta, långsamt komma framåt, sannol. till knata, knatta, tälja, hugga smått avgnaga m. m., o. sålunda i fråga om betydelseutvecklingen att jämföra med BARKA, v.2, KVISTA, SKALA l. med GNO, SKUBBA m. fl.]

(i slangspr., i sht i Sthm) springa, gno, sätta i väg. IdrBl. 1924, nr 80, s. 6. DN(A) 1932, nr 77, s. 11.

Särsk. förb. (i slangspr., i sht i Sthm): KNATA I VÄG10 0 4. sätta i väg. Strömberg Tjuvp. 76 (1916). —

KNATA PÅ10 4. gno på. (Löparen) knatar på för att skaffa sig försprång. SvD(A) 1931, nr 29, s. 9.

Till SAOB