SAOL

publicerad: 2015  
knorva
knorva [knår`va] verb ~de ~t göra skrynklig
Finita former
knorvarpresens aktiv
knorvaspresens passiv
knorvadepreteritum aktiv
knorvadespreteritum passiv
knorvaimperativ aktiv
Infinita former
att knorvainfinitiv aktiv
att knorvasinfinitiv passiv
har/hade knorvatsupinum aktiv
har/hade knorvatssupinum passiv
Presens particip
knorvande

SO

publicerad: 2021  
knorva knorvade knorvat
verb
[knår`-]
mindre brukligt ibland med partikel, t.ex.ner göra veckig och skrynklig
knorva (ner) något
han knorvade ner tröjan innan­för byxorna
belagt sedan 1952; jfr no. knurva 'trycka, krama ihop', besläktat med knurv 'liten, knölig figur'
knorvaknorvande

SAOB

publicerad: 1936  
KNORVA knor3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(knorv- 1874 osv. knårv- c. 1755)
Etymologi
[jfr nor. dial. knurva, trycka, krama ihop; till nor. dial. knurv (se KNORV, sbst.). — Jfr FÖRKNIRVA]
1) (†) intr.: växa tätt tillsammans, växa tätt ihop. Schultze Ordb. 2344 (c. 1755).
2) (starkt vard.) tr.
a) stuka, övertrumfa, ”bräcka”, ”knäcka”. Den nya tidningen (hade) egentligen satts upp af fabrikör Svensson för att ”knorfva” hans gamle antagonist fabrikör Blom. Hedenstierna StutaP 201 (1899). Så fort det socialdemokratiska ungdomsförbundet knorvat de borgerliga i valkampen (så osv.). Nilsson Kabb. 63 (1913, 1916). NDA(A) 1932, nr 120, s. 8.
b) (i sht i skol- o. studentspr.) underkänna (ngn) i ngn examen, kugga (ngn). Landsm. 1924, s. 42 (1874). Hallström Sparfv. 118 (1903). Östergren (1930).
Särsk. förb.: KNORVA TILL10 4. (starkt vard.) till 2 a: klämma till (ngn), stuka till (ngn), ”bräcka” (ngn). Strindberg Hems. 79 (1887).