SAOL

publicerad: 2015  

knorva

knorva [knår`va] verb ~de ~t • göra skrynklig

Finita former
knorvar	presens aktiv
knorvas	presens passiv
knorvade	preteritum aktiv
knorvades	preteritum passiv
knorva	imperativ aktiv
Infinita former
att knorva	infinitiv aktiv
att knorvas	infinitiv passiv
har/hade knorvat	supinum aktiv
har/hade knorvats	supinum passiv
Presens particip
knorvande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

knorva knorvade knorvat

verb

[knår`-]

● mindre brukligt ibland med partikel, t.ex.ner göra veckig och skrynklig

knorva (ner) något

han knorvade ner tröjan innan­för byxorna

belagt sedan 1952; jfr no. knurva 'trycka, krama ihop', besläktat med knurv 'liten, knölig figur'

knorvaknorvande

knorva sig

Till SO

SAOB

publicerad: 1936  

KNORVA knor3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.

Ordformer

(knorv- 1874 osv. knårv- c. 1755)

Etymologi

[jfr nor. dial. knurva, trycka, krama ihop; till nor. dial. knurv (se KNORV, sbst.). — Jfr FÖRKNIRVA]

1) (†) intr.: växa tätt tillsammans, växa tätt ihop. Schultze Ordb. 2344 (c. 1755).

2) (starkt vard.) tr.

a) stuka, övertrumfa, ”bräcka”, ”knäcka”. Den nya tidningen (hade) egentligen satts upp af fabrikör Svensson för att ”knorfva” hans gamle antagonist fabrikör Blom. Hedenstierna StutaP 201 (1899). Så fort det socialdemokratiska ungdomsförbundet knorvat de borgerliga i valkampen (så osv.). Nilsson Kabb. 63 (1913, 1916). NDA(A) 1932, nr 120, s. 8.

b) (i sht i skol- o. studentspr.) underkänna (ngn) i ngn examen, kugga (ngn). Landsm. 1924, s. 42 (1874). Hallström Sparfv. 118 (1903). Östergren (1930).

Särsk. förb.: KNORVA TILL10 4. (starkt vard.) till 2 a: klämma till (ngn), stuka till (ngn), ”bräcka” (ngn). Strindberg Hems. 79 (1887).

Till SAOB