SAOL

publicerad: 2015  
knull
knull substantiv ~et; pl. ~ ⟨starkt vard.⟩ knulla
Singular
ett knullobestämd form
ett knullsobestämd form genitiv
knulletbestämd form
knulletsbestämd form genitiv
Plural
knullobestämd form
knullsobestämd form genitiv
knullenbestämd form
knullensbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
knull knullet, plural knull, bestämd plural knullen
knull·et
substantiv
starkt var­dagligt; kan upp­fattas som stötande samlag vanligen med ton­vikt (en­bart) på det sexuella
kompisknull
ett knull (med någon)
ett snabbt knull
belagt åtm. sedan ca 1850; till knulla

SAOB

publicerad: 1936  
KNULL, n.
(†) vbalsbst. till KNULLA, v.1: (duvo)kutter; kvidan, klagan. Schultze Ordb. 2362 (c. 1755).