SAOL
SO
SAOB
publicerad: 1936
KOLLEGIAL kol1egia4l l. 0104, adj. -are (i bet. 2). adv. -T. Anm. Icke sällan användes det lat. adverbet collegialiter (koll-). HSH 22: 250 (1650), PH 2: 1046 (1734), Wedberg HD 231 (1922: kollegialiter).
Etymologi
[jfr dan. o. t. kollegial, eng. collegial, fr. collégial; av lat. collegialis, till collegium (se KOLLEGIUM)]
1) (i fackspr.) som utgör l. består i l. hör till l. är utmärkande för osv. ett kollegium l. kollegier, kollegie-. Stiernman Com. 2: 673 (1651). Collegiala Domstolar. BerRevElLärov. 1825, s. 67. De äldre (av de centrala ämbetsvärken) äro bildade efter det kollegiala systemet, d. v. s. beslut fattas efter omröstning af ledamöterna. Aldén Medb. 1: 86 (1884). Omkring 1540 erhöll den s. k. räknekammaren .. en kollegial organisation. Schybergson FinlH 1: 260 (1887). SFS 1920, s. 1361.
2) som tager vederbörlig hänsyn till sina kolleger; om uppträdande, handlingssätt o. d.: sådant som det bör vara mellan kolleger l. kamrater; kamratlig. Godha effterdömmen af een collegial wänskap och samdrächtigheet. BraheBrevväxl. I. 1: 142 (1667). Han förtjänar sina pengar genom att våga livet alldeles som du, och man måste väl vara kollegial. Blasco-Ibáñez BlodSand 164 (1923). — jfr INKOLLEGIAL.
Ssgr (till 1; i fackspr.): KOLLEGIAL-PRINCIP. De äldre af dessa (centrala) ämbetsverk (i Sv.) äro organiserade efter kollegialprincipen, d. v. s. beslutet fattas af presidenten och ämbetsverkets högre ämbetsmän tillsammans. 2NF 27: 1189 (1918). —
Avledn.: KOLLEGIALISK, adj. [jfr t. kollegialisch] (†) = KOLLEGIAL 1. BL 17: 163 (i handl. fr. 1777). KrigVAH 1828, s. 342. Björkman (1889). —
KOLLEGIALITET, r.
1) (i fackspr.) till 1. Endast med hänsyn till det förhållandet, att flere pröfva gemensamt, talar man om kollegialitet. Kallenberg CivPr. 1: 133 (1917).
2) till 2. Dalin (1871). GHT 1895, nr 243, s. 2. De norska läkarne ha .. städse bemötts med den största kollegialitet och älskvärdhet af sina svenska yrkesbröder. Därs. 1896, nr 255 A, s. 2. jfr INKOLLEGIALITET.