SAOL

publicerad: 2015  

konciliant

kon·­cili·­ant hellre än kon·­sili·­ant [‑an´t] adjektiv; n. ~, ~a • försonlig, smidig

Positiv
en konciliant (konsiliant) + substantiv
ett konciliant (konsiliant) + substantiv
den/det/de koncilianta (konsilianta) + substantiv
den konciliante (konsiliante) + maskulint substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

konciliant neutrum konciliant, bestämd form och plural koncilianta

eller

konsiliant neutrum konsiliant, bestämd form och plural konsilianta

kon·cili·ant, kon·sili·ant

adjektiv

[-an´t] el. [-aŋ´t]

● något ålderdomligt som präglas av koncilians

konciliant (mot någon)

en konciliant person

belagt sedan 1911; av franska conciliant 'försonlig'; jfr ur­sprung till koncilium

Till SO

SAOB

publicerad: 1937  

KONCILIANT kon1siliaŋ4t, äv. koŋ1-, l. 01—, äv. -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.

Etymologi

[jfr t. konziliant, av fr. conciliant, p. pr. av concilier (se KONCILIERA). — Jfr KONCILIANS (se avledn.)]

(i sht i vissa kretsar) medlande, försonlig, smidig. Med kallblodig och konciliant opportunism undvek Leo (XIII) öppen brytning (med Frankrike). 2NF 16: 182 (1911). Konciliant i sitt sätt som om han ständigt ginge omkring och försonade arga fiender. Bergman Kerrm. 27 (1927). SvRiksd. I. 8: 39 (1934).

Avledn.: KONCILIANS, r. [jfr t. konzilianz] (i sht i vissa kretsar) sbst. till KONCILIANT. Med sin arbetsförmåga och sin koncilians .. gör han en snabb karriär i societetslivet. DN(A) 1931, nr 325, s. 6. Hellström Storm 183 (1935).

Till SAOB