SAOL

publicerad: 2015  
konjugation
kon·­jug·­at·ion substantiv ~en ~er verb­böjningssättett könligt fenomen hos vissa lägre organismer
Singular
en konjugationobestämd form
en konjugationsobestämd form genitiv
konjugationenbestämd form
konjugationensbestämd form genitiv
Plural
konjugationerobestämd form
konjugationersobestämd form genitiv
konjugationernabestämd form
konjugationernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
konjugation konjugationen konjugationer
kon·jug·at·ion·en
substantiv
[-∫o´n]
sätt att böja verb
äv. klass av verb med samma böjnings­sätt
första konjugationens verb böjs enligt mönstret "jaga – jagade – jagat"
belagt sedan 1730; av lat. conjuga´tio 'förbindelse'; till konjugera

SAOB

publicerad: 1937  
KONJUGATION kon1jɯgatʃω4n l. -ju-, l. -aʃ- (kånnjugatschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konjugation, eng. conjugation, fr. conjugaison, verbböjning; av lat. conjugatio (gen. -ōnis), eg. vbalsbst. till conjugare, förena (se KONJUGERA I) men hos vissa grammatici (i anslutning till gr. συζυγία, tvåspann, förbindelse, konjugation) användt i bet.: konjugation; jfr vidare den etymol. avd. under DEKLINATION III]
språkv. var särskild av de grupper vari verben indelas med hänsyn till sin böjning; verbparadigm; böjningsmönster för verb; äv. abstrakt: handling(en) att böja l. konjugera ett verb, sätt varpå ett verb l. en grupp verb böjes. Ett verb som går l. böjes efter första, andra konjugationen. Giese Sprachm. 1—3: 228 (1730). När Disciplarne af en .. Grammatica .. Declinationer och Conjugationer .. utan til lärdt. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. D 1 a. Om Neutrala verbernas konjugation. Fryxell SvSpr. 66 (1832). Beckman SvSpr. 140 (1904). Den första konjugationens verb. Cederschiöld FramtSv. 167 (1917).
Ssgr: KONJUGATIONS-SYSTEM. språkv. Trendelenburg GrSpr. Anm. 1 (1801).