SAOL

publicerad: 2015  
kontant
kont·­ant [‑an´t] adjektiv; n. ~, ~a 1 erlagd i reda pengar; erlagd genast el. efter bestämd kort tid: ​kontant betalning; ​betala kontant2 sams; förtrogen​ – Alla sammansättn. med kontant- hör till kontant 1.
Positiv
en kontant + substantiv
ett kontant + substantiv
den/det/de kontanta + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
kontant neutrum kontant, bestämd form och plural kontanta
kont·ant
adjektiv
kontan´t
1 ofta i adverbiell an­vändning (som betalas) med sedlar eller mynt el. ev. med direkt an­vändbara tillgodo­havanden eller dylikt
JFR 1cash, 1likvid
kontant betalning; före­drar du att betala kontant eller med kort? (adverbial)
○ äv. som ut­gör direkt an­vändbara ekonomiska till­gångar vanligen om sedlar el. mynt
kontanta pengar; kontanta medel
○ äv. (som betalas) vid köp­tillfället el. in­om viss tid, i mots. till av­betalning eller dylikt
kontantinsats; kontantköp
vill du köpa kontant eller på av­betalning? (adverbial)
ta något för kontant något ålderdomligtgod­ta något som riktigtpolisen tog tipsarens upp­gift för kontant
belagt sedan 1636; via tyska av ita. contante med samma betydelse, till contare 'räkna'; av lat. computa´re 'räkna; räkna ihop'; jfr ur­sprung till konto, kontor
2 endast predikativt som har vänskapliga relationer
kontant med någon några är kontanta
vi är inte riktigt kontanta
belagt sedan 1814; av franska content 'nöjd'
Till SO

SAOB