SAOL

publicerad: 2015  

kontemplativ

kon·­templ·­at·­iv [‑i´v el. kån´‑] adjektiv ~t ~a • djupt begrundande, inåt­vänd

Positiv
en kontemplativ + substantiv
ett kontemplativt + substantiv
den/det/de kontemplativa + substantiv
den kontemplative + maskulint substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kontemplativ kontemplativt kontemplativa

kon·templ·at·iv

adjektiv

[-i´v] äv. [kån´-]

● som präglas av kontemplation

kontemplativ andlighet

belagt sedan 1674

Till SO

SAOB

publicerad: 1937  

KONTEMPLATIV kon1tämplati4v l. -em-, l. kontäm1-, äv. 400~1 l. 300~2, adj. -are. adv. -T.

Ordformer

(förr äv. skrivet con-)

Etymologi

[jfr t. kontemplativ, fr. contemplatif; av lat. contemplativus, avledn. av contemplari (se KONTEMPLERA)]

som hängiver sig åt kontemplation; som gärna försjunker i tankar o. betraktelser; som är mera böjd för betraktelser än för handling, begrundande, grubblande, inåtvänd, tankfull; äv. i överförd anv., om liv, egenskap o. d. Sylvius Mornay 304 (1674). Den blott contemplativa fromheten lemnade .. rum åt en verksam dygd. SvLitTidn. 1819, sp. 387. Medan hans anhängare sutto i kontemplativ ro och rökte nargilé .., beslöt Emin att handla. Heidenstam End. 139 (1889). Siwertz JoDr. 110 (1928).

Till SAOB