SAOL

publicerad: 2015  

kreditor

kred·­it·­or [kre´d‑] substantiv ~n ~er [‑o´r‑] • mest i pl.; ​fordrings­ägare

Singular
en kreditor	obestämd form
en kreditors	obestämd form genitiv
kreditorn	bestämd form
kreditorns	bestämd form genitiv
Plural
kreditorer	obestämd form
kreditorers	obestämd form genitiv
kreditorerna	bestämd form
kreditorernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kreditor kreditorn kreditorer

substantiv

kre´ditor

● vanligen plur. fordringsägare

betala sina kreditorer

belagt sedan 1559; av lat. cre´ditor 'lån­givare'; jfr ur­sprung till 1kredit!!

Till SO

SAOB

publicerad: 1937  

KREDITOR kre3ditor2 l. 400, i bet. I m.||(ig.), i bet. II m.||(ig.) l. r.; best. -n ((†) -en Stiernman Com. 2: 351 (1643), Abrahamsson 559 (1726)); pl. -er kred1itω4rer l. kre1-.

Ordformer

(förr äv. skrivet cr-)

Etymologi

[jfr t. kreditor, eng. creditor, fr. créditeur (i bet. II; i ä. fr. äv. i bet. I); av lat. creditor, fordringsägare, till credere, anförtro, utlåna (se KREDO)]

I. motsv. KREDIT, sbst.1, KREDITERA, v.1: fordringsägare, borgenär; numera vanl. i pl. Betala, förnöja, tillfredsställa sina kreditorer. G1R 29: 820 (1559). Lambrecht bekenner sig ware skyllig sin Creditor Simon Larens Siwhundrede Daler. SthmTb. 1579, s. 76 b. Det lärer så gå, at Creditorerna ta alt som fins. Stagnell JHjernlös 45 (1756). Någon ohövlig, pockande kreditor gjorde sig heller inte påmint. Rogberg Mot. 93 (1927).

II. [överförd anv. av I i anslutning till KREDIT, sbst.2] bokhåll. motsv. KREDIT, sbst.2, KREDITERA, v.2: person l. konto som införes på kreditsidan i räkenskapsbok o. d.; äv.: kreditpost; motsatt: debitor. Kreditorers konto, i huvudbok fört kollektivkonto för samtliga leverantörer. Hortulanus Räckn. H 6 a (1674). UnderrItBokhåll. 5 (1738). Ramstedt BokförGr. 15 (1915).

Till SAOB