SAOL

publicerad: 2015  
krocka
krocka verb ~de ~t • stöta samman, kollidera; krockera; äv. bildl.
Finita former
krockarpresens aktiv
krockaspresens passiv
krockadepreteritum aktiv
krockadespreteritum passiv
krockaimperativ aktiv
Infinita former
att krockainfinitiv aktiv
att krockasinfinitiv passiv
har/hade krockatsupinum aktiv
har/hade krockatssupinum passiv
Presens particip
krockande
Perfekt particip
en krockad + substantiv
ett krockat + substantiv
den/det/de krockade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
krocka krockade krockat
verb
[kråk`a]
1 häftigt stöta ihop med någon/något, så att skada upp­står; särsk. i trafiken
JFR kollidera
någon/något krockar (med någon/något)
någon krockar (med någon)
någon krockar (med något)
något krockar (med någon)
något krockar (med något)
några krockar
krocka med ett träd; han har krockat med sin nya bil; bilarna krockade i kurvan
○ äv. bildligt
lördags­middagen krockade all­tid med sport­program i tv
belagt sedan 1931; urspr. om krocketklot som slår ihop; se ur­sprung till krocket
2 träffa (med­spelares klot) med sitt eget krocketklot ett viktigt moment i krocketspelet
någon/något krockar något
någon krockar något
något krockar något
belagt sedan 1910
krockakrockande, krockning, krock
Till SO

SAOB

publicerad: 1938  
KROCKA krok3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KROCK.
Etymologi
[till KROCKERA o. KROCKET]
1) (ngt vard.) krockera. NF 3: 654 (1879). Knappast en enda gång lyckades han krocka. Höglund Lyt. 52 (1910). Smällen av ett krockande träklot. Fogelqvist Minn. 102 (1930). jfr BORT-KROCKA.
2) (vard.) stöta samman, kollidera; äv. tr.: stöta samman med (fordon o. d.); särsk. i fråga om motorfordon. Medan en poliskonstapel höll på att skriva upp .. bilarnas nummer kom en fjärde bil .. och krockade droskbilen nr tre. SvD(A) 1931, nr 117, s. 13. Buss och spårvagn krocka på Norra Bantorget. Därs. 1933, nr 222, s. 5 (rubrik).
Särsk. förb.: KROCKA IHOP10 04. (mindre br., vard.) till 2. SvD(A) 1931, nr 220, s. 8. DN(B) 1933, nr 222, s. 11.
Till SAOB