SAOL

publicerad: 2015  

kullerbytta

kuller|­bytta substantiv ~n ‑byttor • volt med händerna och huvudet mot under­laget; tumlande över ända; äv. bildl.; ​logisk kuller­bytta logiskt o­möjlig slut­sats e.d.

Singular
en kullerbytta	obestämd form
en kullerbyttas	obestämd form genitiv
kullerbyttan	bestämd form
kullerbyttans	bestämd form genitiv
Plural
kullerbyttor	obestämd form
kullerbyttors	obestämd form genitiv
kullerbyttorna	bestämd form
kullerbyttornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kullerbytta kullerbyttan kullerbyttor

kull·er|­bytt·an

substantiv

kull`erbytta

● rotation av kroppen ett helt varv fram­åt (eller bak­åt) med huvudet och händerna i marken eller golvet

JFR ²volt 1, ¹vurpa

göra en kuller­bytta; slå kuller­byttor

○ äv. om oavsiktlig rörelse (fall eller dylikt)

den gamla damen gjorde en kuller­bytta

○ äv. om liknande rörelse av for­don eller dylikt

jeepen gjorde en kuller­bytta

○ äv. bildligt

han kände hur hjärtat slog kuller­byttor när hon log mot honom

en logisk kuller­bytta ett uppenbart logiskt fel­slutdet är en logisk kuller­bytta att in­föra straff­avgifter redan fem år innan kraven ska vara upp­fyllda

belagt sedan 1689; av franska culbute med samma betydelse, till cul 'bak­del' och buter 'snava; stöta'; med an­slutning till bytta och kullra

Till SO

SAOB

publicerad: 1938  

KULLERBYTTA kul3er~byt2a, äv. (numera föga br.) KULLBYTTA kul3~byt2a, sbst. o. adv.; ss. sbst. r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) kullbytter (möjl. att hänföra till sg. kullbytt) Ling Regl. 106 (1836), Verd. 1888, s. 133); förr äv. KULLBYTT, r. l. f.; best. -en; pl. -er (se ovan).

Ordformer

(culbute 1792. kullbytt 1744—1878. kullbytta (kul-, -byta) 1689 (: kulbytta)—1932. kullbytter (kulb-), pl. 1836—1888. kullebytta 1754. kullerbytta 1823 osv. kålbytta 1723. kålbötta 1745—1755)

Etymologi

[jfr d. kolbøtte, nor. kollbøtte; av fr. culbute, till culbuter (se KULLBYTTERA). Den formella utvecklingen av ordet i sv. har påvärkats av anslutning till KULL, adv., o. KULLRA, v.2, samt BYTTA. Det är möjl., att ordet urspr., i uttr. stupa kullerbytta, är att uppfatta ss. ett adv., bildat i analogi med sådana ord som HUVUD-STUPA, JÄM-FOTA. — Jfr KULLER, sbst.2]

I. sbst.: volt utförd med händerna (vanl. äv. huvudet, stundom enbart huvudet) stödjande mot marken; äv. om ofrivilliga rörelser som likna en kullerbytta, särsk.: tumlande överända; äv. i uttr. göra l. slå en kullerbytta l. kullerbyttor l. slå l. (mera tillf.) göra kullerbytta l. (numera föga br.) stupa kullerbytta l. (ngn gg) en kullerbytta (se anm. till II). Framlänges l. baklänges kullerbytta. Göra en ofrivillig kullerbytta. Stupa kulbytta, som ett Jul. Rudbeck Atl. 2: 231 (1689). Doctorn och flere, som sutto vid bordet under half-däck, gjorde en förskräckelig kullbytta baklänges öfver det samma. Wallenberg (SVS) 1: 150 (1770). Somlige (av de ”väckta” i Orivesi) stupade i glädien kullerbytta, jämväl Pigor. FinKyrkohSP 5: 122 (c. 1778). Folkdans. 84 (1923). — särsk.

a) i överförd anv., om volt som göres av djur l. föremål (särsk. fordon) o. d. Hoorn Jordg. 1: 61 (1697; om foster vid födseln). (Hunden tumlade) flere gånger öfver hufvudet och gjorde många kullbyttor. Björnståhl Resa 1: 252 (1771). Kullerbytta i hög fart. DN(A) 1938, nr 119, s. 15 (rubrik; i fråga om en bil). — jfr BIL-KULLERBYTTA.

b) bildl. ESjöberg 242 (1824). Tankarna slogo kullerbytta och hvirflade förbi i en förvirrad häxdans. Schildt Eros 80 (1913). — särsk.

α) om tvär (o. olycklig l. löjlig) omkastning l. vändning i händelseförlopp l. tankegång o. d.; numera nästan bl. (ngt vard.) i uttr. logisk kullerbytta. De som tro sig vara så .. stora kaxar, måtte besinna, huru lyckan ofta giör så oförmodade kullebyttor. Säfström Banquer. Aaa 4 a (1754). (Striden om) ”helvetesläran” i hvilken professor Boström kastat sig med en högst märklig kullerbytta. Bremer Brev 4: 347 (1864). Logiska kullerbyttor saknades ingalunda vid försvarsdebatterna. SvD(A) 1924, nr 150, s. 6.

β) (numera bl. tillf.; se dock slutet) om plötsligt fall. Dalin Arg. 1: 144 (1733, 1754). Så stupade det andeliga enväldet i Svea en ömkelig kullbytta. Hallman Blacksta 74 (1748). Weste FörslSAOB (1823). — särsk. (vard., fullt br.) om ekonomisk krasch, fallissemang, konkurs; äv. i uttr. ekonomisk kullerbytta. Stagnell JHjernlös 45 (1756). Sedan Widestrand hade gjort sin ekonomiska kullerbytta (osv.). Lagergren Minn. 1: 325 (1922). Axelsson som har det dåligt. Kullerbytta vilken dag som helst. Moberg Rosell 183 (1932).

γ) (vard.) i fråga om felsägning, ”snubblande” på ord. Sådana där inadvertenser, där tungan slog kullerbytta, frodades i hans mun. Rydin Minn. 1: 266 (1929). Hellström Malmros 26 (1931).

II. (numera bl. tillf.) adv., betecknande att en kullerbytta göres: i en kullerbytta l. kullerbyttor; äv. bildl. Thorild Gransk. 1784, 1: 71. Hästen stegrade sig .. och kastade slutligen Meldercreutz kullerbytta öfver gumpen. Forsström Dagb. 53 (1800). De .. läto honom kullerbytta rulla ned i vaken. Palmstjerna Snapph. 1: 183 (1831). Scholander 2: 204 (1867). — Anm. Då den moderna språkkänslan uppfattar ordet kullerbytta i uttr. stupa kullerbytta ss. ett sbst., har detta uttr. förts till I, ehuru ordet här i ä. tid (o. urspr.) möjl. uppfattats ss. ett adv.

Till SAOB