SAOL
publicerad: 2015
kulm
kulm
substantiv
~en • avlagring från stenkolsperioden
| Singular | |
|---|---|
| en kulm | obestämd form |
| en kulms | obestämd form genitiv |
| kulmen | bestämd form |
| kulmens | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1938
KULM kul4m, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. kulm; av eng. culm, sot, koldamm, kolstybb, kol, kulm; möjl. rotbesläktat med KOL, sbst.1; för övr. av dunkelt urspr.]
geol. benämning på vissa marina grundvattensavlagringar vilka (jämte bärgkalk) väsentligen utgöra karbonsystemets undre avdelning. Rebau NatH 3: 126 (1879). Ymer 1917, s. 210.