SAOL
publicerad: 2015
kvida
kvida
verb
kved, kvidit, pres. kvider • jämra sig, gnälla
Finita former | |
---|---|
kvider | presens aktiv |
kvids (kvides) | presens passiv |
kved | preteritum aktiv |
kveds | preteritum passiv |
kvid | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att kvida | infinitiv aktiv |
att kvidas | infinitiv passiv |
har/hade kvidit | supinum aktiv |
har/hade kvidits | supinum passiv |
Presens particip | |
kvidande |
SO
publicerad: 2021
kvida
kved kvidit, presens kvider
verb
●
ge ifrån sig ljusa, svaga, oartikulerade ljud som tyder på plåga av något slag
någon kvider (av något)
hon stönade och kved av värken; kattungen kved
○
äv.
yttra (något) med klagande tonfall
någon kvider (något/sats)
någon kvider (något)
någon kvider (sats)
"Mamma, det gör ont", kved hon
○
äv. om att klaga i allmänhet
klaga
någon kvider (över något/sats)
någon kvider (över något)
någon kvider (över sats)
många kved över de höjda skatterna
○
äv. om liknande icke-mänskligt ljud
något kvider
ett kvidande ljud från orgeln
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan);
fornsvenska kviþa 'vara orolig; kvida'; gemensamt germanskt ord av osäkert urspr.
kvidakvidande, kvidan