SAOL

publicerad: 2015  
kvida
kvida verb kved, kvidit, pres. kvider jämra sig, gnälla
Finita former
kviderpresens aktiv
kvids (kvides)presens passiv
kvedpreteritum aktiv
kvedspreteritum passiv
kvidimperativ aktiv
Infinita former
att kvidainfinitiv aktiv
att kvidasinfinitiv passiv
har/hade kviditsupinum aktiv
har/hade kviditssupinum passiv
Presens particip
kvidande

SO

publicerad: 2021  
kvida kved kvidit, presens kvider
verb
kvi`da
ge ifrån sig ljusa, svaga, oartikulerade ljud som tyder på plåga av något slag
någon kvider (av något)
hon stönade och kved av värken; katt­ungen kved
äv. yttra (något) med klagande ton­fall
någon kvider (något/sats)
någon kvider (något)
någon kvider (sats)
"Mamma, det gör ont", kved hon
äv. om att klaga i all­mänhet klaga
någon kvider (över något/sats)
någon kvider (över något)
någon kvider (över sats)
många kved över de höjda skatterna
äv. om liknande icke-mänskligt ljud
något kvider
ett kvidande ljud från orgeln
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska kviþa 'vara orolig; kvida'; gemensamt germanskt ord av osäkert urspr.
kvidakvidande, kvidan

SAOB