SAOL
publicerad: 2015
lämpning
lämp·ning
substantiv
~en • ⟨särsk. sjö.⟩ till 2lämpa 1
Singular | |
---|---|
en lämpning | obestämd form |
en lämpnings | obestämd form genitiv |
lämpningen | bestämd form |
lämpningens | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
1lämpa
lämpan lämpor
lämp·an
substantiv
●
nästan enbart plur.
(milt men bestämt) försök till påverkan av person
om det inte går med lämpor får vi tvinga honom
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan);
fornsvenska lämpa; av lågtyska limpe med samma betydelse; till
2lämpa!!
2lämpa
lämpade lämpat
verb
1
vanligen med partikel, t.ex.av, ut, över
förflytta något tungt el. skrymmande; vanligen med muskelkraft, ofta med svängande armrörelser
JFR
hiva
lämpning
någon lämpar (av/ut/över) något (någonstans)
någon lämpar (av) något (någonstans)
någon lämpar (ut) något (någonstans)
någon lämpar (över) något (någonstans)
de lämpade av skräpet på soptippen; han lämpade ut bagaget ur bilen
○
spec. sjöfart
stuva (om) eller langa
lämpa kol; lasten lämpades överbord
belagt sedan 1836;
fornsvenska lämpa 'foga; anordna'; av lågtyska limpen 'vara passande; göra passande'; jfr ursprung till
förolämpa
lämpalämpande