SAOL

publicerad: 2015  
lämpning
lämp·­ning substantiv ~en • ⟨särsk. sjö.⟩ till 2lämpa 1
Singular
en lämpningobestämd form
en lämpningsobestämd form genitiv
lämpningenbestämd form
lämpningensbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
1lämpa lämpan lämpor
lämp·an
substantiv
läm`pa
● nästan en­bart plur. (milt men bestämt) försök till på­verkan av person
om det inte går med lämpor får vi tvinga honom
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska lämpa; av lågtyska limpe med samma betydelse; till 2lämpa!!
2lämpa lämpade lämpat
verb
läm`pa
1 vanligen med partikel, t.ex.av, ut, över förflytta något tungt el. skrymmande; vanligen med muskelkraft, ofta med svängande arm­rörelser
JFR hiva
lämpning
någon lämpar (av/ut/över) något (någonstans)
någon lämpar (av) något (någonstans)
någon lämpar (ut) något (någonstans)
någon lämpar (över) något (någonstans)
de lämpade av skräpet på sop­tippen; han lämpade ut bagaget ur bilen
○ spec. sjö­fart stuva (om) eller langa
lämpa kol; lasten lämpades över­bord
belagt sedan 1836; fornsvenska lämpa 'foga; an­ordna'; av lågtyska limpen 'vara passande; göra passande'; jfr ur­sprung till förolämpa
2 anpassa efter om­ständigheterna
JFR avpassa
någon lämpar något efter någon/något
någon lämpar något efter någon
någon lämpar något efter något
lämpa under­visningen efter elevernas för­kunskaper
belagt sedan 1505 brev från ärkebiskop Jakob i Uppsala (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)
lämpalämpande
lämpa sig
Till SO

SAOB

publicerad: 1941  
LÄMPNING, sbst., se lämpa, v.
Till SAOB