SAOL
publicerad: 2015
larma
larma
verb
~de ~t • bullra; alarmera; förse med larmanordning; aktivera larmanordning
| Finita former | |
|---|---|
| larmar | presens aktiv |
| larmas | presens passiv |
| larmade | preteritum aktiv |
| larmades | preteritum passiv |
| larma | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att larma | infinitiv aktiv |
| att larmas | infinitiv passiv |
| har/hade larmat | supinum aktiv |
| har/hade larmats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| larmande | |
| Perfekt particip | |
| en larmad + substantiv | |
| ett larmat + substantiv | |
| den/det/de larmade + substantiv | |
larma av
• avaktivera larmanordning
Infinita formeratt larma avinfinitiv aktivPresens participavlarmandePerfekt participen avlarmad + substantivett avlarmat + substantivden/det/de avlarmade + substantiv
larma på
• aktivera larmanordning
Infinita formeratt larma påinfinitiv aktivPresens particippålarmandePerfekt participen pålarmad + substantivett pålarmat + substantivden/det/de pålarmade + substantiv
SO
publicerad: 2021
larma
larmade larmat
verb
lar`ma 
1
föra oväsen
SE
larm 1
någon larmar
en larmande soldathop
belagt sedan 1660
2
ge signal om fara till räddningspersonal eller dylikt; om person
SE
larm 2
larmning
någon larmar någon/något (om något/sats)
någon larmar någon (om något)
någon larmar någon (om sats)
någon larmar något (om något)
någon larmar något (om sats)
hon larmade polisen; sjöräddningen är larmad
belagt sedan 1943
3
ibland med partikelnpå, utan större betydelseskillnad
sätta på larmet i
larmning
någon larmar (på) något
hon larmade (på) lokalerna innan hon gick
belagt sedan 1970-talet
larmalarmande
SAOB
publicerad: 1939
LARMA lar3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.).
1) åstadkomma l. göra larm l. buller, bullra; i sht med saksubj. (med personsubj. ngt vard.); med sakligt subj. äv.: brusa; äv. opers. Sanct Stephan och Johan, förbiuda Wädret larma. Spegel GW 71 (1685). Jag hör at Tanten larmar. Lenngren (SVS) 1: 71 (1774). Den larmande krigsmusiken. Berlin Lsb. 42 (1852). Hörs det ej i förstun larma? / Barnen komma hem bestämdt! Wirsén NDikt. 51 (1880). Hör, hur det hväser och larmar i hvirflarna (i forsen). LfF 1912, s. 111. — särsk.
a) (tillf.) med innehållsobj. Musikanter, .. som förfärligt larma tacten på spjäll och stekpannor. Afzelius Sag. 4: 130 (1842).
b) (tillf.) refl., med predikativ. Du lilla bäck, som lika muntert snackar! / Jag trott du längesen dig larmat trött. Sehlstedt 4: 205 (1871).
2) tala l. ropa högljudt, skrika högt, äv. ss. protest l. varning (jfr 3); stoja, skräna; äv.: skryta, bravera; äv. bildl. (jfr a, c, d). Ekeblad Bref 2: 224 (1660); möjl. till 1. De (anklagade) svara .. att de hvarken slagitz eller svurit, uthan något sins emellan Larmat uthi lustighet och ey af någon ondsko. VRP 15/9 1729. De rätta hieltar hota och larma minst. Lagerström Tart. 19 (1730); jfr d. Narrar, kärrets grodor likt, sig sätta / Upp utur Egennyttans pöl — då larmar / Den hela pöbel, som blott vill sig mätta. Geijer Skald. 46 (1812, 1835). (Småkonungarna) visste, att ung tunga gärna larmar med stora ord. Heidenstam Svensk. 1: 55 (1908). Här ropade jag ofta högt av glädje, / Här larmade jag glatt, den sälla tiden (dvs. barndomen). Wulff Leopardi 199 (1913). Visserligen larmades det återigen högljutt över den farliga maktställning, man givit en enskild man, men (osv.). Grimberg VärldH 4: 90 (1930); jfr 3 a. — särsk.
a) i p. pr.: bullersam, högljudd; äv. bildl. Et långvarigt, larmande gapskratt. Hasselroth Campe 204 (1794). Calibans larmande trots kan du (dvs. Ariel) tämja. Söderberg Dikt. 84 (1901). All denna larmande självförhävelse. Fogelqvist SöderkRom 203 (1924); jfr d.
b) (tillf.) med innehållsobj. Med sin sång .. vinner .. (Hans Sachs) visserligen åhörarnes stormande bifall, men mästersångarne själfva larma sitt missnöje. Bååth WagnerS 3: 107 (1905).
c) (tillf.) i uttr. larma ngn ur sömnen, väcka ngn ur sömnen; särsk. bildl. Atterbom Lyr. 2: 33 (1810; bildl.).
d) bildl.: åstadkomma larm, göra väsen av sig; särsk.: väcka l. försöka att väcka uppmärksamhet. Jag delar mitt goda med de fattiga, utan att larma med mitt välgörande. Stiernstolpe DQ 3: 170 (1818). Wallin Vitt. 2: 107 (1821). När stormen gnyr, när verlden larmar, / Slår den engeln kring mig sina armar. Böttiger 2: 178 (1857).
3) (vard.; se dock c) gräla, bråka, kälta, ”gorma”. Armfelt larmar grufl. i anl. af sin förlorade process, mot Domare och rättegångs-värket. Porthan BrCalonius 159 (1795). Han raglar ut genom grinden, larmar och svär. Andersson Kolarhist. 85 (1914). — särsk.
a) i uttr. larma över l. för ngt, gräla l. ”bråka” över ngt. Wadenstjerna Cavall. 80 (1747). Mitt första giöra var, at gå til den gamla Käringen och larma öfver hvad mig händt. Säfström Banquer. C 1 a (1753). Karlgren BolsjevRyssl. 306 (1925).
b) (†) i uttr. larma med ngn, tvista l. gräla l. ”bråka” med ngn, larma på ngn, gräla l. ”skälla” på ngn. Mästa tiden när hans husbonde svor, och larmade med honom, gaf han honom lika goda ord tilbaka. Lagerström Bunyan 3: 66 (1744). SvMerc. 2: 163 (1756).
c) (i högre stil) övergående i bet.: ställa till tumult, göra upplopp; jfr LARM 5. Hvarföre larma hedningarne. Melin HelSkr. Psalt. 2: 1 (1861; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: wredhgas; Luther: toben; Vulgata: fremuerunt).
Särsk. förb.: LARMA UT10 4. (vard.) till 3: gräla till slut. Eljest måste jag vänta tils gubben larmat ut. Altén Fästm. 35 (1796).
Avledn.: LARMARE, m.||ig. (föga br.) särsk. till 1, 2; äv. bildl. Lind (1749; under brülcker). En politisk Larmare. Thorild Gransk. 1784, 1: 12. Hallström LegDr. 60 (1908). —