SAOL
publicerad: 2015
legitimera
leg·it·im·era
verb
~de ~t • göra legitim; jfr legitimation
| Finita former | |
|---|---|
| legitimerar | presens aktiv |
| legitimeras | presens passiv |
| legitimerade | preteritum aktiv |
| legitimerades | preteritum passiv |
| legitimera | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att legitimera | infinitiv aktiv |
| att legitimeras | infinitiv passiv |
| har/hade legitimerat | supinum aktiv |
| har/hade legitimerats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| legitimerande | |
| Perfekt particip | |
| en legitimerad + substantiv | |
| ett legitimerat + substantiv | |
| den/det/de legitimerade + substantiv | |
legitimera sig
• styrka sin identitet
Ordform(er)legitimera sig
SO
publicerad: 2021
legitimera
legitimerade legitimerat
verb
legitime´ra 
●
erkänna som laglig
legitimera någon/något
legitimera någon
legitimera något
den nye tronföljaren legitimerades
○
spec.
ålderdomligt
ge (utomäktenskapligt barn) samma rättsliga ställning som ett inomäktenskapligt barn
han legitimerade inte sina utomäktenskapliga barn
○
spec. äv.
vanligen perfekt particip
förklara behörig att utöva viss (ansvarsfull) verksamhet
legitimerad läkare
○
äv. bildligt, med tanke på moral snarare än lag
utgöra godtagbar motivering för
terrorn kan aldrig legitimeras av det ädla syftet
belagt sedan 1560 (om utomäktenskapligt barn);
av medeltidslat. legitima´re med samma betydelse; till
legitim
legitimeralegitimerande, legitimering, legitimation
SAOB
publicerad: 1939
LEGITIMERA leg1itime4ra l. le1-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2 (leschitimèra Dalin), v. -ade ((†) sup. -ert Porthan BrSamt. 1: 7 (1774)); vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr LEGITIMATION.
Etymologi
[jfr t. legitimieren, fr. légitimer, ävensom eng. legitimate; av mlat. legitimare, avledn. av legitimus (se LEGITIM)]
1) i sht jur. göra laglig; ge lagligt berättigande åt; göra rättmätig; äv. i uttr. legitimera till ngt, lagligen berättiga till ngt; äv. med saksubj. (Det) finnes en .. skrifft, som legitimerar Ridderskapets och Adelns förfogande. RARP 17: 285 (1714). Om .. (en viss statslära) i sin yttersta konseqvens legitimerar uppror och borgerligt krig. Bolin Statsl. 1: 246 (1870). (Ett förkommet, sedermera upphittat bevis om gäldsförpliktelse) legitimerar icke till därav framgående fordringsrätt. Hernberg Rättsh. 434 (1922). — särsk. (i skriftspr.) i oeg. anv.: göra berättigad; rättfärdiga, ”försvara” (se d. o. 3 d). HSH 7: 332 (1742). Den qorânuppenbarelse, .. genom hvilken .. (Mohammed) religiöst legitimerar sitt angrepp på den tappra judiska stammen Banû Qainoqa. Lindberg Moham. 144 (1897). Försök att legitimera värnpliktsvägran. SvTidskr. 1931, s. 138.
2) [eg. specialfall av 1] i fråga om familjerättsliga förh.
a) jur. med avs. på oäkta barn: giva äkta barns rättigheter åt, erkänna ss. äkta; jfr LEGITIM 1 slutet. G1R 29: 675 (1560). Barnen legitimeras, sedan mannen tager sin concubin till hustru. RP 15: 425 (1653). Nordström Samh. 2: 206 (1840). Björling CivR 264 (1910).
b) (†) med avs. på ”frilla”: göra till äkta maka (gm att ingå äktenskap med henne). Någre .. sade att hans faders moder för dennas farfader hade henne legittimerat och wigdz widh henne. RARP 4: 75 (1647).
3) (i sht i fackspr.) lagligen berättiga (ngn till viss yrkesutövning l. visst uppdrag l. dyl.); giva (ngn) laglig behörighet (till viss yrkesutövning osv.); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: som erhållit laglig behörighet (till viss yrkesutövning). Legitimerad apotekare, läkare, sjukgymnast, veterinär. HdlCollMed. 14/10 1696. Legitimerade Läkare. VDAkt. 1795, nr 332. Att legitimeras såsom veterinär. SFS 1908, nr 21, s. 11. Legitimerad lots. Ramsten o. Stenfelt (1917).
4) (numera bl. tillf.) befullmäktiga (se d. o. 1), bemyndiga; äv. med saksubj. Att Kongl. M:tz Ambassadeurer .. måge blifwa rätt legitimerade, och försedde medh fullkomlige Instructioner, Memorialer och Documenter. CivInstr. 333 (1661). AdP 1800, s. 972. (Är innehavet av ett visst) skuldebrev tillräckligt att legitimera innehavaren att hos banken lyfta och kvittera valutan? 1NJA 1923, s. 452.
5) (†) (med erforderliga handlingar) bevisa l. styrka riktigheten l. rättmätigheten av (ngt); äv. allmännare: bevisa, styrka (ngt). Stiernman Riksd. 1495 (1664). De .. som .. sina fordringar (i en konkurs) legittimerat. VRP 24/3 1735. Han .. legitimerade sin skickelighet (i att undervisa), medelst offenteliget praesiderande här på Gymnasium. VDAkt. 1784, nr 57 (1783). — särsk. i sådana uttr. som legitimera sin l. ngns person, styrka sin resp. ngns behörighet (i ngt avseende); jfr 6 a. PlacatRev. 31/8 1682, s. A 4 b. Uplästes för Församlingen .. Dom-Capitlets .. missiv, at therigenom legitimera wahl-förrättarens Person. VDAkt. 1749, nr 525.
6) refl., om person.
a) (numera bl. tillf. i anslutning till b) (med vederbörliga handlingar) styrka sin behörighet, förr äv. kompetens (i visst avseende); förr äv. i uttr. legitimera sig till ngt, styrka sin behörighet l. kompetens till ngt. Stiernman Riksd. 930 (1635). (Uppgörandet av förslag till viss professur) borde upskjutas, på det Pihlman skulle få rådrum at legitimera sig. Porthan BrSamt. 1: 85 (1783). Ledig (lärar-)tjenst, till hvilken flere Sökande .. sig behörigen legitimerat. SPF 1843, s. 345. Atterbom Minnest. 1: 278 (1848). Östergren (1931).
b) (med identitetskort, pass l. dylik handling) bevisa l. styrka sin identitet. Förän med Eders K:l. Maj.ts Creditifs brefs öfvergifvande iag mig tilbörligen legitimerat. HSH 10: 208 (1715); möjl. till a. Recommenderade Bref få icke utlemnas till någon okänd, som ej med trovärdiga vittnen legitimerar sig. SPF 1817, s. 37. SvD(A) 1930, nr 279, s. 22.