SAOL

publicerad: 2015  

lektör

lekt·­ör [‑ö´r] substantiv ~en ~er • person som läser manuskript el. böcker för bedömning; hög­läsare

Singular
en lektör	obestämd form
en lektörs	obestämd form genitiv
lektören	bestämd form
lektörens	bestämd form genitiv
Plural
lektörer	obestämd form
lektörers	obestämd form genitiv
lektörerna	bestämd form
lektörernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

lektör lektören lektörer

lekt·ör·en

substantiv

lektö´r

● person som (yrkes­mässigt) läser och bedömer litterära manuskript för bok­förlags räkning

belagt sedan 1768; av franska lecteur 'upp­läsare; bi­trädande lärare; lektör'; etymologiskt samma ord som lektor

Till SO

SAOB

publicerad: 1939  

LEKTÖR läktö4r l. lek-, l. -œ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.

Ordformer

(förr äv. skrivet lecteur, lectör)

Etymologi

[av fr. lecteur, etymologiskt samma ord som LEKTOR]

(förr) man(sperson) med anställning att läsa högt för ngn, ”högläsare”, föreläsare (se d. o. 1). Hofcal. 1768, s. 69. Grefve Trolle-Bonde .. med hela sin suite af cavaljerer, lectör och handsecreterare. Ahnfelt StudM 1: 270 (1857). NoK 91: 133 (1931).

Till SAOB