SAOL

publicerad: 2015  

lettiska

lett·­iska [let´‑] substantiv ~n lettiskor 1 knappast pl.; ​språket i Lett­land2 lett­ländska

Singular
en lettiska	obestämd form
en lettiskas	obestämd form genitiv
lettiskan	bestämd form
lettiskans	bestämd form genitiv
Plural
lettiskor	obestämd form
lettiskors	obestämd form genitiv
lettiskorna	bestämd form
lettiskornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

lettiska lettiskan lettiskor

lett·isk·an

substantiv

lett´iska

1 knappast plur. ett baltiskt språk som främst talas i Lett­land

(på) lettiska

belagt sedan ca 1700

2 lettisk kvinna

JFR lettländska

belagt sedan 1933

Till SO

SAOB

publicerad: 1939  

LETTISK lät4isk, adj.; adv. -T.

Ordformer

(letsk 1701. lettsk 1699. lettisk 1844 osv. lättisk 1697. Se vidare under LETTISKA (se avledn.))

Etymologi

[jfr d. lettisk, t. lettisch; adj. till LETT, sbst.]

som har avseende på l. sammanhänger med l. tillhör letterna l. Lettland. Lettska språket. HH 24: 10 (1699). OoB 1932, s. 572. jfr: De Finska, Est-lättiske, .. språken (dvs. de finska, estniska o. lettiska .. språken). LandtmFörordn. 70 (1697). — särsk. (†) språkv. i uttr. lettiska språk, den lettiska språkgruppen o. d., gemensam benämning på lettiskan, litauiskan o. fornpreussiskan, baltiska språk. NF 9: 1159 (1885). Noreen VS 1: 63 (1903).

Avledn.: LETTISKA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f. (letska c. 1755. lettiska 1717 osv. lätteska c. 1700)

1) letternas språk, lettiska språket. Isogæus Segersk. 1379 (c. 1700). 19Årh. VIII. 2: 56 (1924).

2) lettisk kvinna. DN(A) 1933, nr 174, s. 7.

Till SAOB