SAOL

publicerad: 2015  

lillen

lill·­en substantiv i bestämd form • lill­pojken, den lille

Singular
lillen	bestämd form
lillens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

lillen bestämd form

lill·en

substantiv

lill`en

● (benämning på) yngsta pojken i familjen

○ äv. som benämning på liten pojke (el. vuxen man, vanligen av liten kropps­längd)

belagt sedan 1830

Till SO

SAOB

publicerad: 1940  

LILLEN lil3en2, sbst. best., m.

Etymologi

[till LILLE (se LILLA, adj.2 1 a (δ, ε))]

om spädt gossebarn; särsk. om den yngste gossen i en familj. AB 1830, nr 12, s. 3 (bildl. om tidning). Innan lillen hunnit ur kolten. SvTidskr. 1927, s. 116. — särsk. (tillf.) om dvärg. Strindberg TrOtr. 2: 42 (1887, 1890). — Anm. Ordet förekommer ngn gg tillf. i obest. form. En lille i vaggan. Dictonius Stenkol 114 (1927).

Till SAOB