SAOL
publicerad: 2015
lindare
lind·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. lindarna 1 person som utför elektriskt lindningsarbete2 en karpfisk
| Singular | |
|---|---|
| en lindare | obestämd form |
| en lindares | obestämd form genitiv |
| lindaren | bestämd form |
| lindarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| lindare | obestämd form |
| lindares | obestämd form genitiv |
| lindarna | bestämd form |
| lindarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1940
LINDARE lin3dare2, sbst.2, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. linn-)
Etymologi
[av oviss härkomst]
(i vissa trakter) fisken Tinca vulgaris Flem., sutare; äv. ss. maträtt. BOlavi 119 a (1578). Balck Idr. 2: 251 (1887). SvNat. 1916, s. 42.