LOGIKER lå4giker, äv. 302, i Sveal. äv. -ji- (lòjik´r Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. =, äv. logici -isi; äv. (numera bl. arkaiserande) LOGIKUS lå4gikus, äv. 302, i Sveal. äv. -ji- (lòjikuss Dalin), m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. logici -isi.
Ordformer
(-ker 1845 osv. -kus (-c-) c. 1609—1885. -ci, pl. 1799—c. 1845)
Etymologi
[jfr t. logiker; efter resp. (i formen logikus) av lat. logicus (se LOGISK) i substantivisk anv.]
1) person som på ett mera ingående (särsk. gm författarskap dokumenterat) sätt ägnat sig åt studium av logiken; förr äv. om lärare (professor) i logik. Lagförsl. 74 (c. 1609; om professor i logik). Lutteman Schulze KantCrit. 34 (1799). (Den österrikiske filosofen) Bolzano har sin största betydelse som logiker. SvUppslB 4: 501 (1930).
2) person som tänker (skarpsinnigt o.) logiskt l. har så l. så stor förmåga av logiskt tänkande. At (aposteln) Paulus varit både en god Logicus och en god Rhetor. Rydén Pontoppidan 231 (1766). Forssell Stud. 1: 31 (1866, 1875).
