SAOL

publicerad: 2015  
menedare
men|­ed·­are [me`n‑] substantiv ~n; pl. ~, best. pl. ‑edarna mened
Singular
en menedareobestämd form
en menedaresobestämd form genitiv
menedarenbestämd form
menedarensbestämd form genitiv
Plural
menedareobestämd form
menedaresobestämd form genitiv
menedarnabestämd form
menedarnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
menedare men­edaren, plural men­edare, bestämd plural menedarna
men|­ed·ar·en
substantiv
me`nedare
● person som begår men­ed
belagt sedan mitten av 1300-talet (Östgöta-Lagen); fornsvenska menedhare
Till SO

SAOB

publicerad: 1944  
MENEDARE me3n~e2dare (mene´dare Weste), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(-edar 1637. -edare 1526 osv. -edere 1570)
Etymologi
[fsv. menedhare; jfr d. meneder, mnt. mēnēder, mht. o. ä. t. meineider; vbalsbst. till MENEDA, v. l. avledn. av MENED]
1) person som har begått l. begår mened (se d. o. 1). 1Tim. 1: 10 (NT 1526). Såsom meenedharenom gåår, så gåår ock honom som eedhen fruchtar. Pred. 9: 2 (Bib. 1541). Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är. SFS 1918, s. 570. SDS 1943, nr 74, s. 16. jfr VITTNES-MENEDARE.
2) (numera föga br.) person som har brutit l. bryter löfte l. försäkran o. d. som bekräftats med ed; i sht med avs. på trohets- l. ämbetsed; förr äv. allmännare: löftesbrytare; ngn gg: lögnare; jfr MENED 1 b, 2. OPetri Kr. 229 (c. 1540). Then tyrannen och meenedaren Kong. Cristiern. Svart G1 164 (1561). Blifwer nogon (i ett domkapitel) beslagen at han tager mutor, på thet han sakerna skal meckla och bijleggia uti Capitlet, then skal, såsom en menedare, sättias ifrån Consistorio. KOF II. 1: 378 (1659). Viker han .. sielf af (som vill flytta utrikes), innan han (med stadgad avgift) rätt för sig giordt; varde för menedare förklarad. HB 3: 5 (Lag 1734). Agardh ThSkr. 1: 20 (1842, 1855).
Ssgr: (1) MENEDAR(E)-BOT. (†) böter för mened o. d. 2SthmTb. 4: 63 (1570). —
(2) -KUNG. (enst.) konung som brutit sin ed (ett med ed bekräftat löfte). Hagberg Shaksp. 2: 275 (1847).
Avledn. (till 1 o. 2): MENEDERSKA, f. kvinna som har begått l. begår mened (se d. o. 1); ngn gg äv. om kvinna som brutit sitt trohetslöfte. Een Meenederska, som sin Echtenskapz eedh, bröth emot sin förste man. SthmTb. 19/7 1587. Hagberg Shaksp. 10: 410 (1850). Östergren (1932).
Till SAOB