SAOL

publicerad: 2015  

mink

mink substantiv ~en ~ar • päls av ett mård­djur

Singular
en mink	obestämd form
en minks	obestämd form genitiv
minken	bestämd form
minkens	bestämd form genitiv
Plural
minkar	obestämd form
minkars	obestämd form genitiv
minkarna	bestämd form
minkarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

mink minken minkar

mink·en

substantiv

● ett iller­liknande mård­djur med starkt, mjukt skinn i olika färger, an­vänds för päls­till­verkning; ur­sprungligen från Nord­amerika; via farmer förvildat i Europa

JFR flodiller

minkfarm; minkpäls

○ äv. om mot­svarande päls

JFR nertz

belagt sedan 1702; av engelska mink med samma betydelse; av ovisst urspr.

Till SO

SAOB

publicerad: 1944  

MINK miŋ4k, m. l. r., förr äv. MÄNK, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. ar (Holm osv.), ngn gg = (SDS 1929, nr 322, s. 6) l. (med eng. pl.-ändelse) minks (UNT 1930, nr 10 693, s. 10).

Ordformer

(min(c)k 1702 osv. mänk (menck) 1845—1874)

Etymologi

[jfr dan. o. t. mink; av eng. mink; eg. samma ord som MÄNK, flodiller]

den i Nordamerika hemmahörande vesslearten Mustela vison Schreb., vilken lämnar ett högt skattat pälsvärk; i senare tid överförd till andra trakter för uppfödning i särskilda pälsdjursfarmer; äv. om skinn av denna vessleart. Holm NSv. 30 (1702). SvD(A) 1935, nr 345, s. 16.

Ssgr: MINK-AVEL. UNT 1928, nr 10 110, s. 9. —

-FARM. —

-SKINN.

Till SAOB