SAOL

publicerad: 2015  

mirakulös

mir·­akul·­ös [‑ö´s] adjektiv ~t ~a • som inne­bär under­verk; underbar, o­trolig

Positiv
en mirakulös + substantiv
ett mirakulöst + substantiv
den/det/de mirakulösa + substantiv
den mirakulöse + maskulint substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

mirakulös mirakulöst mirakulösa

mir·akul·ös

adjektiv

mirakulö´s

● till­kommen (som) genom ett mirakel

JFR otrolig

ett mirakulöst samman­träffande

belagt sedan 1631; av franska miraculeux med samma betydelse; till mirakel

Till SO

SAOB

publicerad: 1944  

MIRAKULÖS mir1akɯlø4s l. mi1-, l. -ku-, l. 01—, adj. -are. adv. -T.

Ordformer

(förr äv. miraculeus)

Etymologi

[jfr t. mirakulös, eng. miraculous; av fr. miraculeux, av mlat. miraculosus, avledn. av lat. miraculum (se MIRAKEL)]

1) som är ett undervärk, åstadkommen av ett undervärk. (Guds) Miraculöse och underwärckande förloszning. Isogæus Segersk. 1353 (c. 1700). Texter, som handla om Christi miraculeusa curer på sjuka och besatta. Rydén Pontoppidan 239 (1766). Konungens nästan mirakulösa tillfrisknande. SvD(A) 1929, nr 263, s. 3.

2) (i fackspr.) präglad av tron på undervärk. Den dogmstyva och mirakulösa katolska världen. OoB 1930, s. 580.

3) som liknar ett under, underbar, förundransvärd; sällsam; otrolig; vidunderlig; fenomenal. De miraculeuse victorier, som Gudh K. M:t så ofte förläner. OxBr. 10: 323 (1631). Elliot hade ett mirakulöst sifferminne. Stjernstedt Minnesbl. 50 (1912).

Till SAOB