SAOL
publicerad: 2015
monstruös
monstru·ös
[‑ö´s]
adjektiv
~t ~a • vidunderlig; oformlig; ohygglig
| Positiv | |
|---|---|
| en monstruös + substantiv | |
| ett monstruöst + substantiv | |
| den/det/de monstruösa + substantiv | |
| den monstruöse + maskulint substantiv | |
| Komparativ | |
| en/ett/den/det/de monstruösare + substantiv | |
| Superlativ | |
| är monstruösast | |
| den/det/de monstruösaste + substantiv |
SAOB
publicerad: 1945
MONSTRUÖS mon1strɯø4s l. (i bet. 2 numera alltid) MONSTRÖS monstrø4s, adj. -are. n. o. adv. -T ((†) = (Gustaf II Adolf)).
Ordformer
(-streus(e) c. 1700—1820. -stros 1625—1682. -struös (-ueus) 1759 osv. -strös 1819 osv.)
Etymologi
[jfr t. monstros, monströs, ä. eng. monstruous, eng. monstrous; av fr. monstrueux, av senlat. monstrosus, till lat. monstrum (se MONSTER, sbst.1)]
1) som i hög grad avviker från det normala i fråga om utseende l. storlek, vidunderlig, onaturlig, vanskapt, oformlig, underlig, sällsam; oformligt stor, kolossal; äv. allmännare: omänsklig, ohygglig. Hwilcket orsacken är, at alt så selsambt och monstros stelles. Gustaf II Adolf 506 (1625). Indiernas monstreusa Gudabilder. Stiernstolpe Ballenstedt 3: 107 (1820). Redan det monstruösa omfånget (av romanen) har något avvisande. SvD(A) 1930, nr 262, s. 9. De monstruösa mordgärningarna på Värmdön. DN(A) 1932, nr 68, s. 3.
2) (i fackspr.) i fråga om växt, djur, organ o. d.: abnormt utvecklad l. skapad, abnorm; missbildad. RelCur. 70 (1682). Monstreuse eller vanskapeliga utväxter på stielken. Gadd Landtsk. 3: 479 (1777). De monströsa mellanformer mellan myrornas arbetare och honor, hvilka betecknats som pseudogyner. 2NF 19: 87 (1913).
Avledn.: MONSTRUOSITET l. (i bet. 2) MONSTROSITET, r. l. f. [jfr fr. monstruosité samt t. monstrosität, eng. monstrosity]
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara monstruös; vidunderlighet. Dylika geografiska monstruositeter (som vissa uppgifter hos Shakespeare) hörde .. till ordningen för dagen. Schück Shaksp. 2: 186 (1916). Samhällsfarlig monstruositet. SvD(A) 1932, nr 67, s. 20 (om brottslighet).
2) (i fackspr.) till 2: stor avvikelse från det normala, abnormitet, missbildning; särsk. konkretare: abnorm form (av ngt), missbildning. VetAH 1820, s. 40. Monstrositeter af skatan med öfverkäken mycket lång. Nilsson Fauna II. 1: 571 (1858). FoFl. 1933, s. 158.