SAOL

publicerad: 2015  
morfar
mor|­far hellre än mor|­fader [mor´‑ el. mor`‑] substantiv ‑fadern ‑fäder mor 1far
Singular
en morfar (en morfader)obestämd form
en morfars (en morfaders)obestämd form genitiv
morfadernbestämd form
morfadernsbestämd form genitiv
Plural
morfäderobestämd form
morfädersobestämd form genitiv
morfädernabestämd form
morfädernasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
morfar morfarn morfäder
även
morfader mor­fadern morfäder
mor|­far, mor|­fadern
substantiv
[mor´-] el. [mor`-]
● far till viss persons mor
JFR morföräldrar, mormor
någons morfar morfar till någon
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); formen morfar ca 1600; fornsvenska moþor faþir
Till SO

SAOB

publicerad: 1945  
MORFADER mωr3~fa2der, stundom mω3r~, äv. 4~10, l. (i dagligt tal nästan alltid) MORFAR mωr4~far1 l. ~fa1r, sällan mω4r~fa1r, l. 3~2 (Weste synes ha känt båda accentueringssätten; mòrrfarr o. mórrfarr Dalin), l. (numera bl. i lagstil samt ngn gg mera tillf.) MODERFADER mω3der~fa2der, m.; best. -fadern, stundom -fadren, vard. morfarn; pl. -fäder. Anm. I vissa fall nyttjas morfar i best. anv. utan slutartikel; jfr MODER 1 b.
Ordformer
(moder- 1541—1837. moders- 1640. mor- (-oo-) 1528 osv. -fader (-dh-) 1528 osv. -far c. 1600 osv.)
Etymologi
[fsv. moþor faþir, motsv. d. morfader, isl. móðurfaðir; till MODER 1]
(ngns) moders fader. VgFmT II. 2—3: 89 (1528). Morfar var svåra yr medhan han var ung. Bureus Suml. 64 (c. 1600). Lefver ej sambroder, eller halfbroder; tå är faderfader giftoman, och näst honom moderfader. GB 1: 3 (Lag 1734). Malin all sin harm och smärta / Gråter ut i morfars famn. Snoilsky 2: 101 (1881). SD(L) 1896, nr 522, s. 4 (om häst). — jfr STYV-MORFADER.
Ssgr: MORFARS-FAR. Lind (1749; under ahnherr). —
-MOR. Meurman (1847).
Avledn.: MORFADERLIG, adj. som tillkommer l. utmärker en morfader. Under denne sällsamme mans morfaderliga tillsyn och vård uppväxte (Samuel) Ödmann till sitt tionde år. Böttiger 5: 9 (1867, 1874).
Till SAOB