SAOL

publicerad: 2015  

mucka

mucka verb ~de ~t 1 ⟨vard.⟩ säga emot, bråka; ​mucka gräl försöka åstad­komma gräl2 ⟨vard.⟩ rycka ut från militär­tjänst el. fängelse

Finita former
muckar	presens aktiv
muckas	presens passiv
muckade	preteritum aktiv
muckades	preteritum passiv
mucka	imperativ aktiv
Infinita former
att mucka	infinitiv aktiv
att muckas	infinitiv passiv
har/hade muckat	supinum aktiv
har/hade muckats	supinum passiv
Presens particip
muckande
Perfekt particip
en muckad + substantiv
ett muckat + substantiv
den/det/de muckade + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

mucka muckade muckat

verb

muck`a

1 ut­trycka vag protest

SE ¹muck JFR ¹knota

någon muckar (något)

han lydde utan att mucka

○ äv. i vissa ut­tryck provocera

mucka gräl

belagt sedan 1697; trol. av lågtyska mucken 'knota; knorra; mucka'; ljud­härmande

2 något var­dagligt rycka ut från militär­tjänst el. fri­ges från fängelse eller dylikt

SE ²muck

muckare

någon muckar (från något)

belagt sedan 1847; till romani muck 'fri; lös­släppt'

muckamuckande

Till SO

SAOB

publicerad: 1945  

MUCKA muk3a2, v.2, i vissa trakter äv. MOCKA mok3a2, v.2, l. MOKA mω3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (tillf., Diktonius Onnela 39 (1925)), -ANDE.

Ordformer

(mocka 1807—1887. moka 1857—1923. mucka (-kk-) 1697 osv.)

Etymologi

[jfr dan. o. nor. mukke; trol. av mnt. l. t. mucken, motsv. holl. mokken, till en germ. rot muk(k) o. besläktat med lat. mugire, böla, sanskr. mōjati, ge ljud ifrån sig, till en ieur. rot mug, av ljudhärmande urspr. — Jfr MUCK, sbst.1, MUCKLA]

(starkt vard.)

1) yttra ngt till motsägelse l. protest, knysta, opponera sig, protestera, knota, knorra; vanl. i nekad l. därmed likvärdig sats. Mucka mot ngn. Mucka över l. mot l. för ngt. Han vågar inte mucka. Han gjorde det utan att mucka. Weise 11 (1697). Hon behärskar Cassan och hennes Man törs intet mucka deremot. Dalin Arg. 2: 110 (1754). Den som har hem hos andra, han får ock göra det andra vill utan att mucka. Väring Frost. 124 (1926). — särsk. (numera föga br.) i uttr. (inte) mucka ett ord, (inte) ”knysta” ett ord. Braun Dikt. 1: 3 (1837). Han törs icke mucka ett ord. Almqvist Skälln. 34 (1838).

2) bråka, gräla.

a) (i vissa trakter) i uttr. mucka med ngn, bråka l. gräla med ngn. Vi grälade och mokade med dörrvakterskan. Lönnberg Syrend. 35 (1888). Siwertz Takl. 12 (1923).

b) i uttr. mucka gräl, åstadkomma l. söka (komma i) gräl; jfr MAKA, v.1 2 d. Blanche Tafl. 3: 233 (1857). Mockar du gräl, din tusan! Berndtson Länningh. 160 (1923). (Ynglingen) hade .. gått omkring .. och muckat gräl. Hellström Storm 86 (1935).

Särsk. förb. (till 1; starkt vard.): MUCKA EMOT10 04 l. MOT4. (numera föga br.) säga emot, opponera sig, knota, knorra, käbbla. Knorring Torp. 1: 20 (1843). Det ståthållaren säger, det är det inte värdt att mucka emot. Lidforss DQ 2: 488 (1892). WoH (1904). —

MUCKA FRAM10 4. (tillf.) i uttr. mucka fram med ngt, knysta fram ngt. Dahlbäck Åb. 244 (1914).

Till SAOB