SAOL

publicerad: 2015  

nationalistisk

nat·ion·­al·­ist·­isk [‑is´t‑] adjektiv ~t ~a nationalism

Positiv
en nationalistisk + substantiv
ett nationalistiskt + substantiv
den/det/de nationalistiska + substantiv
den nationalistiske + maskulint substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

nationalistisk nationalistiskt nationalistiska

nat·ion·al·ist·isk

adjektiv

nationalis´tisk [nat∫on-]

● präglad av nationalism

nationalistisk yra; nationalistisk väckelse; nationalistisk ideologi; han sveptes upp på presidentposten buren av en nationalistisk våg

belagt sedan 1887

Till SO

SAOB

publicerad: 1946  

NATIONALIST nat1ʃωnalis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[jfr t. o. eng. nationalist, fr. nationaliste; avledn. av NATIONAL. — Jfr INTERNATIONALIST]

person som hyser stark känsla för o. tilltro till det egna folket o. landet, anhängare av nationalismen; ofta med tanke på viss aggressivitet gentemot andra folk; äv. (om utländska förh.): person l. anhängare av politiskt parti som kräver fullt oberoende för sitt folk. ÅboT 1795, nr 22, s. 3. De irländska nationalisterne. SDS 1894, nr 310, s. 1. Laurin Våld 340 (1910). Ungkinesiska nationalister. Essén Eur. 50 (1926).

Ssgr (om utländska förh.): NATIONALIST-AGITATION. jfr agitation 1. 2NF 34: Suppl. 223 (1922). —

-ELEMENT. jfr element 3. 2NF 18: 325 (1912). —

-LEDARE. jfr ledare 1. —

-RÖRELSE. I mindre Asien har .. en främlingsfientlig turkisk nationaliströrelse .. fått stark spridning. 2NF 30: 427 (1920).

Avledn.: NATIONALISTISK, adj. Juryn, som skall döma öfver de anklagade nationalistiska parlamentsledamöterna. LdVBl. 1887, nr 28, s. 2 (om förh. i Irland). ST(A) 1931, nr 55, s. 4. särsk. (†): som har avseende på samhörighetskänsla inom ett landskap o. d.; jfr nationalism slutet. Hjärne DagDrabbn. 206 (i handl. fr. 1805).

Till SAOB