SAOL

publicerad: 2015  
nevö
nevö [nevö´] substantiv ~n ~er • bror­son el. syster­son
Singular
en nevöobestämd form
en nevösobestämd form genitiv
nevönbestämd form
nevönsbestämd form genitiv
Plural
nevöerobestämd form
nevöersobestämd form genitiv
nevöernabestämd form
nevöernasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
nevö nevön nevöer
nevö·er
substantiv
nevö´
● något hög­tidligt bror- eller syster­son
någons nevö nevö till någon
belagt sedan 1791; av franska neveu med samma betydelse; av lat. nep´os 'son­son, dotter­son; bror­son, syster­son' (jfr runformen nafi 'bror­son, syster­son'); jfr ur­sprung till nepotism, niece
Till SO

SAOB

publicerad: 1947  
NEVÖ nevø4, äv. med fr. uttal, m.; best. -n, stundom -en; pl. -er.
Ordformer
(neveu 1791—1837. nevö 1853 osv.)
Etymologi
[av fr. neveu, av lat. nepos (se NEPOT)]
(i fråga om svenska förh. numera företrädesvis i vissa kretsar) (ngns) brorsson l. systerson. PT 1791, nr 58, s. 2. Jag får väl lof att skrifva till gubben (dvs. farbrodern), annars blir han knottrig och klagar öfver brist på uppmärksamhet hos sin nevö. Benzon Lundag. 17 (1888). Granqvist Grev. 1: 118 (1931).
Till SAOB