SAOL

publicerad: 2015  

oblyg

o|­blyg adjektiv ~t ~a • inte blyg; fräck

Positiv
en oblyg + substantiv
ett oblygt + substantiv
den/det/de oblyga + substantiv
den oblyge + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de oblygare + substantiv
Superlativ
är oblygast
den/det/de oblygaste + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

oblyg oblygt oblyga

o|­blyg

adjektiv

o`blyg

● som handlar i eget intresse utan hämningar

JFR fräck 1, ogenerad, skamlös

hon var oblyg nog att göra reklam för sin nya bok i programmet

○ äv. om handling eller dylikt

hans oblyga försök att odödlig­göra sina in­satser

belagt sedan 1385 (Klosterläsning); fornsvenska oblygher

Till SO

SAOB

publicerad: 1949  

O- ssgr (forts.):

OBLODIG. icke blodig; särsk.: som icke består i l. medför(t) l. grundar sig på blodsutgjutelse l. dödande. The gamble Lärare haffua kallat Natwarden itt Andeligitt och oblodigt Offer. KOF 1: 316 (1575). Det var en fullständigt oblodig revolution. Larson Mong. 252 (1929). —

OBLYG. [fsv. oblygher]

1) (†) icke blyg; orädd, dristig, oförskräckt, frimodig, käck. VRP 1661, s. 48. Sällan har frihetens språk blifvit framfördt mera oblygt och frimodigt, men ock tillika mera anständigt och vördsamt för konungens höghet än i detta plenum. Adlerbeth Ant. 1: 125 (c. 1792). Nilsson Fauna II. 1: 184 (1835).

2) skamlös, oanständig; oförskämd, oförsynt; fräck. GlEf. 5: 18 (NT 1526). En oblyg och styf syndare. Swedberg Cat. 518 (1709). Lasten och förderfvet framställa sina förföriska exempel oblygt till mensklighetens fall. Lehnberg Pred. 3: 380 (c. 1800). Fruktansvärt oblyga priser. Nordström Amer. 230 (1923).

Avledn.: oblyghet, r. l. f.

1) (†) till 1. 2Saml. 7: 44 (1784). Heinrich (1828).

2) [fsv. oblyghhet] till 2; stundom konkretare. Swedberg Ordab. (1722). Ingen av .. (Aristofanes') komedier är fattig på oblygheter. Andersson GrDram. 256 (1885, 1910). —

OBLYGD. (†) skamlöshet. Så mycken synd och förargelse, oblygd och nesa föröfwas. Swedberg Dödst. 425 (1711). ÅbSvUndH 68—69: 479 (1776). —

OBLYGELIGA l. OBLYGELIGEN, adv. (-yge- 1558—1631. -yie- 1527. -liga (-gha) 1527—1599. -lige 1558. -ligen 1631) [fsv. oblyghelika] (†) utan att blygas, utan blygsel l. skamkänsla. (Paulus Eliæ påstår att Luther) är oblyieligha infallen j kyrkiones sacrament. OPetri PEliæ a 2 b (1527). RP 2: 266 (1631). —

OBLYGSAM. (†)

1) som icke blyges (att göra ngt); oblyg; skamlös, oanständig; oförskämd, fräck. Girs J3 111 (1627). Oblygsam at vidgå sina fel. Tessin Bref 2: 13 (1754). En oblygsam tanka var någonting, som aldrig dvaldes i hans själ. BL 5: 305 (1839).

2) icke blygsam (se d. o. 3), anspråksfull. Det berömda Odet till Mæcenas, hvari Horatius temligen oblygsamt skillrar sig sjelf i flygten till odödligheten. Leopold 6: 100 (1803).

Avledn.: oblygsamhet, r. l. f. (†) till 1; äv. konkretare. Berch Hush. 69 (1747). Wrangel BrinkmTegn. 131 (i handl. fr. 1825). —

OBLÄNDAD, p. adj. Dalin (1853). särsk. om ljus på motorfordon.

Till SAOB