SAOL
SO
publicerad: 2021
osmidig
osmidigt osmidiga
o|smid·ig
adjektiv
o`smidig 
●
som saknar smidighet
○
särskilt
som inte har förmåga att anpassa sig till omgivningen
hon var osmidig och opsykologisk
belagt sedan 1559
SAOB
publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSMICKRAD, p. adj. särsk. (†) om berättelse l. svar o. d.: som icke innehåller l. innebär smicker, uppriktig, fullt sannfärdig. 1VittAH 4: 506 (1783). AdP 1789, s. 260. —
OSMIDBAR3~02 l. ~20. (i sht i fackspr., mera tillf.) om tackjärn o. d.: icke smidbar. JernkA 1820, s. 107.
OSMIDD, p. adj. (o- 1649 osv. v- 1540) [fsv. osmidder, icke fjättrad] (numera bl. mera tillf.) icke smidd; särsk. om metall (i sht stål): som icke undergått smidning; ngn gg äv. om föremål: tillvärkad av dylik metall (dylikt stål). Gott vszmidt ståll. G1R 13: 175 (1540). Osmidda stålkanoner. Holmberg Artill. 3: Bil. 72 (1882). —
OSMIDIG. [jfr mlt. unsmidich]
1) om metall l. legering o. d.: som icke (l. endast med svårighet) låter smida sig; spröd; skör; äv. i allmännare anv., om ämne l. föremål o. d.: som icke (l. endast med svårighet) låter forma l. vika l. böja sig; icke l. föga plastisk; stel; oböjlig; äv. om kropp l. lem o. d.: föga rörlig, ovig o. d. G1R 26: 713 (1556). Rinman JärnH 338 (1782; om järn). Efter djupgående inflammationer .. blir gallblåsans vägg tjock och osmidig. Nyström Kir. 2: 110 (1929). En osmidig kropp. Östergren (1934). Hesselman HusbyggSthm 56 (1941; om cementmurbruk).
2) bildl.: som saknar smidighet l. anpassningsförmåga; klumpig l. tung l. stel(bent) o. d.; äv.: kärv l. tvär. (De gamla göternas) seder hafva .. varit något sträfvoge och osmidige. LPetri Kr. 13 (1559). De osmidiga spårvagnarna, som .. vilja ha rent fält, där spåren ligga. SvD(B) 1927, nr 185, s. 6. (Strindberg) var för stolt och osmidig för att kunna begagna sig av konjunkturerna. 3SAH LIII. 2: 5 (1942).
Avledn.: osmidighet, r. l. f.
OSMINKAD, p. adj.
1) som icke pålagts smink l. blivit sminkad l. sminkat sig, icke sminkad; utan smink. Sahlstedt (1773); möjl. till 2. Osminkadt fruntimmer. Murberg FörslSAOB (1791). Hon vände ett utvakat och osminkat ansikte mot mig. Heerberger NVard. 298 (1936).
2) bildl.: som saknar l. försmår (alla förskönande) prydnader l. (all) utsmyckning o. d.; enkel (o. naturlig); flärdfri; äv.: oskrymtad l. uppriktig l. sann; om sanning: ren; äv.: som (utan hänsyn till det passande) går rakt på sak, oförblommerad l. (alltför) fri o. d. SColumbus Vitt. 147 (1667; om kärlek). Denne osminkade skald. Atterbom Minn. 344 (1818; om Catullus). Den klassiska (litteraturen), utmärkt .. genom framställningens osminkade skönhet. Tegnér (WB) 6: 83 (1827). I den osminkade sanningens intresse. VårvindFrisk. 142 (1922). Man fann språket alltför osminkat. HvMelsted hos Vinberg Barb. 5 (1926).