SAOL
publicerad: 2015
ostjak
ostjak
[ostja´k]
substantiv
~en ~er • ostjaker ett finsk-ugriskt folk
| Singular | |
|---|---|
| en ostjak | obestämd form |
| en ostjaks | obestämd form genitiv |
| ostjaken | bestämd form |
| ostjakens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| ostjaker | obestämd form |
| ostjakers | obestämd form genitiv |
| ostjakerna | bestämd form |
| ostjakernas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1951
OSTJAK ωstja4k l. ost-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-jack (-iack) 1714. -jak (-iak) 1803 osv.)
Etymologi
[jfr t. ostiaken, pl., eng. ostiaks, pl.; av ry. ostjak; av ostjakiskt as-jakr, folk från Ob]
1) mansperson tillhörande ett finsk-ugriskt folk som bor i ett visst område kring floden Ob i Sibirien; i pl. äv. utan avs. på kön. HH XVIII. 4: 66 (1714).
2) (numera bl. tillf.) geogr. o. antropol. i vissa uttr. som beteckna sibiriska folk.
3) geogr. o. antropol. ss. efterled i ssgn JENISEJ-OSTJAK, mansperson tillhörande en paleoasiatisk folkstam vid floden Jenisej; i pl. äv. utan avs. på kön. NF 12: 453 (1888). SvUppslB 20: 1009 (1934).
(jfr 2 a) -SAMOJED. geogr. o. antropol. mansperson tillhörande den samojediska folkstam som huvudsakligen bor vid floden Obs sydöstliga bifloder; i pl. äv. utan avs. på kön. Castrén Res. 2: 231 (1846).
Avledn.: OSTJAKISK, adj. till 1: som tillhör l. har avs. på l. härstammar från l. finns hos osv. ostjakerna. Iser Folksl. 1: 202 (1807).
Avledn.: ostjakiska, r. l. f. det finsk-ugriska språk som talas av ostjakerna. Palmblad HbGeogr. 1: 156 (1826). Landsm. XI. 3: 158 (1897).