SAOL

publicerad: 2015  
ovårdad
o|­vård·­ad adjektiv ovårdat ~e o- 1 vårdad
Positiv
en ovårdad + substantiv
ett ovårdat + substantiv
den/det/de ovårdade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
ovårdad ovårdat ovårdade
o|­vård·ad
adjektiv
o`vårdad
● som inte skötts till­räckligt för att vara i lämpligt skick särsk. i fråga om yttre form el. ut­seende
ett ovårdat språk; en ovårdad klädsel; han såg ovårdad ut efter nattens festande; gräs­mattorna var mossiga och ovårdade
belagt sedan 1786
Till SO

SAOB

publicerad: 1951  
O- ssgr (forts.):
OVÅLLANDE, n. (†) förhållandet att ngn icke vållat l. är skuld (till ngt visst). Min och min hustross oskyldigheet och ovållandhe till dhenna tvist. VDAkt. 1674, nr 257. —
OVÅLLANDE l. OVÅLLANDES, p. adj. i predikativ anv. (-ande 1681. -andiss 1594) (†) som icke är den vållande l. skuld (till ngt visst); i uttr. ovållande(s) i ngt. SkrGbgJub. 6: 339 (1594). VDAkt. 1681, nr 342. —
OVÅRDAD, p. adj.
1) (†) icke vaktad l. bevakad, obevakad; oskyddad (med tillgång för obehöriga). Juslenius 24 (1745). (Vissa medikamenter få) icke .. stå ovårdade. Berch Hush. 88 (1747).
2) vars vård l. ans försumma(t)s, icke vårdad o. d.; förr äv. om byggnadsvärk: icke underhållen, förfallen. En gammal ovårdad trädgård. 1SAH 1: 63 (1786, 1801). En ovårdad mur .. täres äfven af den sakta vågen. Wallin 1Pred. 3: 254 (c. 1830). Vildt växande eller ovårdade träd. Elfving Kulturv. 185 (1895). särsk.
a) om ngns yttre l. kläder l. om person med avs. på hans yttre; äv.: slarvig, ”hafsig”, försummad. Murberg FörslSAOB (1791). En vilde med långt, långt, svart, ovårdadt hår och skägg. 3SAH 13: 119 (1898). Ovårdad och nött och fattig var klädseln. Lundgren MittVäg. 79 (1931).
b) om ngns språk l. uttal l. om skrift l. stil o. d.: varpå man icke lagt ned tillbörlig omsorg (med avs. på ordval, undvikande av drag från dialekter l. ”lägre” språk o. d.); icke omsorgsfullt utarbetad; icke vårdad, slarvig. Stilen i hans senaste bok var tämligen ovårdad. Ett ovårdat uttal. Hammarsköld SvVitt. 1: 64 (1818). Svensson Sångmet. 31 (1889). —
OVÅRDIG, se ovulig, adj.1, ovålig, adj.2
Till SAOB