SAOL

publicerad: 2015  
parabel
parabel [para´bel] substantiv ~n parabler 1 liknelse2 en matematisk kurva
Singular
en parabelobestämd form
en parabelsobestämd form genitiv
parabelnbestämd form
parabelnsbestämd form genitiv
Plural
parablerobestämd form
parablersobestämd form genitiv
parablernabestämd form
parablernasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
parabel parabeln parabler
parabl·er
substantiv
para´bel
1 en U-formig matematisk kurva med oändlig ut­sträckning och med vissa optiskt intressanta egenskaper
parabelns egenskaper ut­nyttjas i strål­kastare; en kastad boll beskriver approximativt en parabel
belagt sedan 1745; av grek. parabole´ 'liknelse; parabel', till paraball´ein 'kasta bred­vid; jäm­föra'; jfr ur­sprung till parabolantenn, parabolisk
2 kortare berättelse som är av­sedd att illustrera eller ut­göra exempel på något
JFR allegori, liknelse
en parabel (om någon/något/sats)
en parabel (om någon)
en parabel (om något)
en parabel (om sats)
en under­hållande parabel om makt­missbruk
belagt sedan ca 1550
Till SO

SAOB

publicerad: 1952  
PARABEL para4bel, r. l. m. l. f.; best. -beln ((†) -blen Ljunggren Est. 1: 160 (1856), Dens. SmSkr. 2: 192 (1879)); pl. -bler (Schroderus Os. 1: 97 (1635) osv.) ((†) -blar VetAH 1810, s. 30, Jochnick AnGeom. 64 (1860)).
Etymologi
[jfr t. parabel, eng. parable; etymologiskt identiskt med PARABOL]
1) stil. bildlig framställning av ngt i form av en enkel, kort berättelse (med motiv från naturen l. vardagslivet), (genomförd) liknelse. Ludvigsson Norman 21 (c. 1550). Poemet Dälden (av Kellgren), den härligaste och sannaste Parabel vi ega på vårt språk. SvLitTidn. 1821, sp. 154. Jesu parabel om fikonaträdet. AnderssonBrevväxl. 2: 231 (1835). 3NF 12: 1146 (1930).
2) geom., mat. till de koniska sektionerna hörande, plan, öppen kroklinje, så beskaffad att avståndet från vilken punkt som helst på periferien till en fast punkt (brännpunkten) o. till en given rak linje (styrlinjen) är lika stort; jfr ELLIPS II, HYPERBEL. VetAH 1745, s. 76. Parabel är en kroklinea, som uppkommer, då en kon skäres af ett plan, som går jemnlöpande med konens sida. Hazelius Artill. 6 (1833). Hedström o. Rendahl Alg. 163 (1915). — särsk. i utvidgad anv., om figur som har formen av en parabel. Ödmann Hågk. 15 (1801; uppl. 1918). (Bron) lyfter stolt sitt enda spann över älven, och dess släta parabel smälter .. väl in i det gamla bondelandskapet. TurÅ 1937, s. 79.
Ssgr (i allm. till 2, i fackspr., i sht mat., geom. o. tekn.): PARABEL-BALK. tekn. sammansatt balk vars över- l. underdel utgöres av en parabelformig båge. 2NF 4: 198 (1905). —
-BANA, r. l. f. i sht astr. o. skjutk. parabelformig bana. LfF 1910, s. 264. —
-BJÄLKE. tekn. jfr -balk. 2UB 9: 351 (1905). —
-BÅGE. [jfr t. parabelbogen]
1) parabelformig kroklinje, parabel. Lindelöf AnGeom. 89 (1864).
2) tekn. parabelformig spännbåge. SD(L) 1896, nr 546, s. 6. —
-FORM. om den form som utmärker en parabel. Brunius Resa 1838 192 (1839). —
-FORMAD, p. adj. SvGeogrÅb. 1931, s. 54. —
-FORMIG. [jfr t. parabelförmig] Fock 1Fys. 68 (1853). —
-KURVA. [jfr t. parabelkurve] TT 1872, s. 99. —
-LINJE. NF 1: 984 (1876). —
(1) -PSALM. litt.-hist. psalm vars innehåll utgöres av en parabel. Fatab. 1936, s. 46. —
(1) -SAGA. litt.-hist. saga vars innehåll utgöres av en parabel. FoF 1927, s. 124. —
-SPANN, n. tekn. (bro)spann vars över- l. underdel utgöres av en parabelformig båge. TT 1899, Byggn. s. 118. —
-SPEGEL. (†) parabolisk spegel. 2UB 9: 493 (1906).
Avledn.: PARABLISK, adj. (†) till 2: som hör till en parabel, parabolisk. Et parabliskt segment. Palmquist ConSect. 125 (1752).
Till SAOB