SAOL
publicerad: 2015
patricier
patr·ici·er
[‑i´si‑]
substantiv
~n; pl. ~ • fornromersk adelsman; medlem av gammal ansedd borgarsläkt
| Singular | |
|---|---|
| en patricier | obestämd form |
| en patriciers | obestämd form genitiv |
| patriciern | bestämd form |
| patricierns | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| patricier | obestämd form |
| patriciers | obestämd form genitiv |
| patricierna | bestämd form |
| patriciernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
patricier
patriciern, plural patricier
patr·ici·ern
substantiv
patri´cier 
●
medlem av gammal och förnäm släkt spec. om medlem av den äldsta adeln i det antika Rom men äv. allmännare
patricierfamilj; patriciervilla
motsättningarna mellan patricier och plebejer; NN, patricier och senator i Lübeck
○
äv. om person med förnämt uppträdande
ambassadören var en patricier ut i fingerspetsarna
belagt sedan 1669;
av lat. patric´ius 'medlem av gammal adelssläkt'; till
pater
SAOB
publicerad: 1952
PATRICIER patri4sier, stundom 0302 (patri´-cier Weste, patri´siärr Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. =; förr äv. PATRICIE, m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ibland användes (numera nästan bl. i bet. 2, men där ofta) den rent lat. formen patricius (stundom äv. den lat. pl.-formen patricii), t. ex. Regnér Begr. 1: 62 (1780, 1813; i bet. 1), 3NF 5: 154 (1926; i bet. 2). jfr Bolinus Dagb. 42 (1668: patritj, pl.; i bet. 3).
Ordformer
(patricie 1758—1905 (: patriciedamernas). patricier, sg. 1780 osv. patricier, pl. 1669 osv. patritier, pl. 1669)
Etymologi
[jfr t. patrizier, fr. patrice; av lat. patricius, substantivering av patricius, adj., patricisk (se PATRICISK)]
1) medlem av den ursprungliga jordägaradeln i antikens Rom (från vilken den regerande rådsförsamlingen urspr. rekryterades); motsatt: plebej. Eberhardt AllmH 2: 348 (1768). Patriciers och plebejers så långvariga kamp i Rom. Geijer I. 6: 3 (1839). Grimberg VärldH 3: 386 (1928).
2) under senantiken o. medeltiden: (heders)titel för vissa höga ämbetsmän l. furstar (i nutida historiska skildringar ofta ersatt av det lat. citatordet patricius; se anm. ovan). Carl den Store antog titel af Romersk Patricier innan han lät utropa sig till kejsare. ConvLex. (1824). 2NF (1914).
3) medlem av (förmögen) borgarfamilj (stundom äv. adlig familj) som (sedan flera generationer) intager en framskjuten ställning (i en stad l. en stat) o. varur i sht förr ofta innehavarna av de högre (stads)ämbetena rekrytera(de)s. Barckhusen Cotossichin 31 (1669; i Ryssland). HH XXV. 2: 126 (1812; i pl. best., om adelsståndet vid riksdagen 1812). Mina förfäder hafva i fjerde led varit rådsherrar och patricier i Stralsund. Crusenstolpe Tess. 1: 14 (1847). KyrkohÅ 1933, s. 76 (om medeltida tyska förh.).
4) i bildl. anv. av 1 (o. 3); vanl. om person, stundom äv. om sak; jfr ARISTOKRAT 4, 4 b. Jag har stött mig med Svenska Vitterhetens både Patricier och Plebejer. 3SAH LV. 2: 67 (1836). BotN 1851, s. 123 (om vissa växter). Idéernas patricier. NordT 1897, s. 75.
Ssgr (i allm. till 1 o. 3): A (†): PATRICIE-DAM, -STÅND, se B.
B: PATRICIER-ANDA, r. l. f. (mera tillf.) jfr ande VIII 5 a; särsk. till 3. Laurin Stamfr. 216 (1924). —
-TYP. —
(1—3) -VÄRDIGHET~102 l. ~200. (-cier- 1898 osv. -cii- 1786) Björkegren 2003 (1786). särsk. (om ä. förh.) till 2. Boëthius HistLäsn. 2: 48 (1898). —
-ÄTT. (mera tillf.) jfr -släkt; särsk. till 3. Storstädernas patricierätter. Klinckowström Minn. 1: 129 (1933).
C [förleden av lat. patricii, gen. sg. av patricius] (†): PATRICII-VÄRDIGHET, se B.