SAOB
publicerad: 1953
PIFFIG pif3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sannol. ombildn. av FIFFIG 2 l. (under inflytande av detta) bildat till PIFF, interj. — Jfr PIFF, sbst., PIFFA, v.2]
(vard.) angenäm l. trevlig l. tilldragande l. välsmakande på ett originellt l. uppfriskande l. pikant sätt; som väcker lustkänslor med ngt nytt l. originellt o. om god smak l. fyndighet vittnande smådrag l. dyl.; som det är piff på; om person särsk.: med pikant utseende, ”snitsigt” söt; i sht förr äv. allmännare: stilig, vacker. Gullberg RomVästf. 57 (1880). Molin FrÅdal 301 (1887). Du kan tro det såg piffigt ut med de långa kanonlockarna. SDS 1904, nr 39, s. 3. ”Piffiga” smårätter. SvD(A) 1918, nr 307 A, s. 16. Huru skall jag arrangera .. (bjudningen) piffigt? BVT 1928, s. 7. Söta, piffiga flickor. Krey-Lange KolumbÅterk. 36 (1933). Klänningar .. i piffiga modeller. GHT 1942, nr 275, s. 18. — särsk.
a) (†) om hemlighet l. historia o. d.: pikant. Att få reda på någon piffig liten hemlighet. GHT 1897, nr 282 A, s. 4. WoH (1904).
b) i fråga om musik; förr särsk.: hurtig, livlig l. dyl. GHT 1895, nr 273, s. 3. En piffig marsch och en lifvad polska. SD(L) 1895, nr 355, s. 7. Så lät han blåsa en piffig signal. Sällberg Sockenk. 188 (1899). Piffiga tscheckiska rytmer. PT 1910, nr 20 A, s. 3.
c) (föga br.) trevlig (att vara med om o. d.). Inte blir det mycket piffigare (för Selma Lagerlöf) i Borgå och Viborg. Mattsson VSkr. 2: 19 (1912).
Avledn.: PIFFIGHET, r. l. f.