SAOL
publicerad: 2015
pitt
pitt
substantiv
~en ~ar • ⟨starkt vard.⟩ penis
| Singular | |
|---|---|
| en pitt | obestämd form |
| en pitts | obestämd form genitiv |
| pitten | bestämd form |
| pittens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| pittar | obestämd form |
| pittars | obestämd form genitiv |
| pittarna | bestämd form |
| pittarnas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1953
PITT pit4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(pitt 1642 osv. pytt c. 1880—1906)
Etymologi
[sv. dial. pitt, pit; jfr ä. d., d. dial. pit, mlt. pit (l. pitte), lt. pitt; möjl. besläktat med ä. d., d. dial. pint, pintel, nor. dial. pintol, mlt. o. lt. pint, holl. pint, ffris. pint, penth, mht. pint, feng. pintel, eng. pintle, penis (av omtvistat urspr.)]
(i starkt bygdemålsfärgat l. vulgärt spr.) penis. Om man tager blodet aff en Bock, hans Lefwer, Lunga, Pitten och Steenarna, .. tå (osv.). Månsson Åderlåt. 38 (1642). Klint (1906).