SAOL

publicerad: 2015  

pjollra

pjollra [pjål`ra] verb ~de ~t • till pjoller

Finita former
pjollrar	presens aktiv
pjollras	presens passiv
pjollrade	preteritum aktiv
pjollrades	preteritum passiv
pjollra	imperativ aktiv
Infinita former
att pjollra	infinitiv aktiv
att pjollras	infinitiv passiv
har/hade pjollrat	supinum aktiv
har/hade pjollrats	supinum passiv
Presens particip
pjollrande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

pjollra pjollrade pjollrat

verb

[pjål`-]

● prata (barnsligt) strunt

pjollra (med någon) (om någon/något/sats)

pjollra (med någon) (om någon)

pjollra (med någon) (om något)

pjollra (med någon) (om sats)

○ äv. jollra

○ äv. pjoska

belagt sedan 1805; ljud­härmande; variant av jollra

pjollrapjollrande, pjoller

Till SO

SAOB

publicerad: 1953  

PJOLLRA pjol3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., Nordforss (1805), Klint (1906)).

Ordformer

(förr äv. pjållra. pjolra 1883)

Etymologi

[jfr nor. pjuldra, pladdra; möjl. utvidgning av JOLLRA; jfr dock sv. dial. pjolla, prata strunt (se PJOLTA), o. PJALLRA. — Jfr PJOLLER, PJOLLRIG]

pladdra barnsligt l. känslosamt o. d., prata strunt; äv. i fråga om kärleksjoller l. pladder av senila åldringar. Nordforss (1805). Scholander 3: 99 (1861). Barn, du! — pjollrade intendenten. Strindberg Hafsb. 237 (1890); jfr c. Vallin kunde han icke med därför han alltid pjollrade om samhällsförbättring. Didring Malm 2: 78 (1915). Lo-Johansson Stat. 1: 153 (1936). — särsk.

a) tr., med innehållsobjekt. Nordforss (1805). Göra guld? Hvad är det du pjollrar, pojke? Topelius Fält. 5: 76 (1867).

b) i p. pr. -ande; äv. om tal l. dyl.; särsk.: barnslig o. innehållslös, pladdrig. En samtalsjargon, ytlig och pjollrande. Verd. 1885, s. 111. Weiland Brytn. 152 (1891).

c) i utvidgad anv.: tala barnsligt l. lekfullt (som man talar till små barn l. djurungar o. d.). Nordforss (1805). Jag .. pjollrar med min hund. Heidenstam Vallf. 128 (1888). Hedin Pol 1: 50 (1911).

Särsk. förb.: PJOLLRA BORT10 4.

1) (föga br.) med avs. på tid: förslösa under tomt pladder l. onyttiga sysselsättningar o. d. Bolin Statsl. 1: 45 (1868).

2) (numera bl. tillf.) med avs. på barn: klemande o. jollrande skämma bort; jfr pjollra c. Wetterbergh SamhKärna 2: 223 (1857). Benedictsson Peng. 264 (1885). —

PJOLLRA FRAM10 4. (tillf.) pjollrande framsäga (ngt) o. d. CGEstlander (1885) i SnoilskyVänn. 2: 295.

Ssgr: PJOLLER-LOTTA, f. [till kvinnonamnet Lotta] (vard., numera föga br.) pladdrig flicka l. kvinna. Tholander Ordl. (c. 1875). —

-SJUKA. (tillf.) särsk. om benägenhet för känslosamt prat o. d. Zedritz 2: 135 (1857).

Avledn.: PJOLLERSAM, adj. (mera tillf.) särsk.: pladdrig. PT 1916, nr 197 A, s. 3.

Till SAOB