SAOB
publicerad: 1953
POETAST pω1etas4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er; l. POETASTER -tas4ter, m.||ig.; best. -n; pl. -trar ((†) -trer Kellgren, Atterbom Siare 2: 215 (1843)).
Ordformer
(-ast 1799 (: Poëtaster, pl.), 1835 osv. -aster (1766: poetastrar, pl.), 1795 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. poetaster, ä. fr. poetastre, nylat. poetaster; bildat till POET med den lat. allmänt nedsättande (urspr. ofullständig likhet uttryckande) avledn.-ändelsen -aster. — Jfr KRITIKASTER]
(numera mindre br.; med nedsättande bet.) usel l. eländig l. dålig poet; versmakare, rimsmed, versskrivare. Hof Underr. 99 (1766). Du Poëtastrers magra kön, / Som visst, till dina synders lön, / Af hungrens Gud dig lärt att rimma. Kellgren (SVS) 1: 266 (1778). Kärleken, hvarförutan åtminstone ej en Poët, icke ens en poëtast kan lefva. Tegnér (WB) 7: 529 (1835). Johanson SpeglL 103 (1912, 1926).
Avledn.: POETASTERI, n. (†) versmakeri, rimmeri. Hjärne DagDrabbn. 22 (i handl. fr. 1803). Skarstedt Pennfäkt. 175 (1897). Ekbohrn (1904). —
POETASTRISK, adj. (nedsättande, †) poetisk (se d. o. 1). Poetastriska hjernor. AB 1838, nr 97, s. 2.