SAOL

publicerad: 2015  

prassel

prassel [pras´el] substantiv prasslet • äv. bildl. otrohets­affär; ​till prassla 1,2

Singular
ett prassel	obestämd form
ett prassels	obestämd form genitiv
prasslet	bestämd form
prasslets	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

prassel prasslet

prassl·et

substantiv

prass´el

● svagt ljud (som) från torra löv eller papper som sätts i rörelse

prassel (med någon/något)

prassel (med någon)

prassel (med något)

prassel (mellan några)

prasslet i löv­verket

○ äv. bildligt om smussel, sär­skilt om otillåten kärleks­förbindelse

vänsterprassel

hon ville inte in­låta sig på något prassel

belagt sedan 1805; till prassla

Till SO

SAOB

publicerad: 1954  

PRASSEL pras4el, n.; best. prasslet.

Etymologi

[till PRASSLA]

vbalsbst. till PRASSLA; ofta konkretare, om ljudet.

a) till PRASSLA 1 a: prasslande; prasslande ljud. Nordforss (1805). Hör du löfvens torra prassel i en sen oktoberqväll. Böttiger 1: 104 (1856). Johnson Kommentar 18 (1929).

b) (†) till PRASSLA 1 b γ: rasslande; rasslande ljud. Jungfruns väfskeds prassel. Collan Kalev. 1: 386 (1864).

Ssg: (a) PRASSEL-TORR. om sak: så torr att den prasslar vid beröring l. luftdrag o. d. Brånarnas prasseltorra bräken. Moberg Sedebetyg 333 (1935).

Till SAOB