SAOL

publicerad: 2015  

pronomen

pro·­nom·­en [‑nå´m‑] substantiv ~et; pl. ~ el. pronomina, best. pl. ~en el. pronomina • en sorts ersättnings­ord t.ex. hon, deras, denne, vem, någon

Singular
ett pronomen	obestämd form
ett pronomens	obestämd form genitiv
pronomenet	bestämd form
pronomenets	bestämd form genitiv
Plural
pronomen (pronomina)	obestämd form
pronomens (pronominas)	obestämd form genitiv
pronomenen (pronomina)	bestämd form
pronomenens (pronominas)	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

pronomen pronomenet, plural pronomen el. pronomina

pro·nom·en·et

substantiv

[-nå´-] äv. [-no´-]

● ord med substantivisk eller adjektivisk funktion, som inte betecknar någon fixerad före­teelse utan (normalt) an­vänds som ersättningsord

frågepronomen; possessivpronomen; reflexivpronomen

pronomen är språkets variabler; personliga pronomen som "jag" och "han"; demonstrativa pronomen som "den här"; det reflexiva pronomenet "sin"; det relativa pronomenet "som"; possessiva pronomen som "min" och "din"

belagt sedan 1730; av lat. prono´men, till pro 'i stället för' och nomen

Till SO

SAOB

publicerad: 1954  

PRONOMEN prωnω4men l. pro-, l. -nå4- (pronòmen Weste; pronómänn Dalin), n.; best. pronomenet l. pronominet -minet; pl. = (Rydqvist SSL 2: 526 (1860) osv.) l. (med lat. böjn.) pronomina -mina (Columbus Ordesk. 74 (1678) osv.), äv. (numera mindre br.) pronominer -miner (Lindströmer ItGr. 39 (1803), Harlock (1944)), ngn gg pronomener (Nordvall Modersm. 22 (1863)). Anm. Pl. pronomina användes äv. i pl. best. (utan slutartikel).

Etymologi

[jfr dan. o. t. pronomen, eng. pronoun, fr. pronom; av lat. pronomen, av pro- (se PRO-, prefix1) o. nomen (se NOMEN). — Jfr PRONOMINAL, PRONOMINERA]

språkv. benämning på en viss grupp av ord (utgörande en särskild ordklass) med substantivisk l. adjektivisk funktion o. med ett blott i vissa avseenden fixerat, efter ordets användning skiftande betydelseinnehåll, som användas i stället för det ord (i sht substantiv l. adjektiv) l. uttryck som utgör namnet på l. den egentliga beteckningen för ett visst begrepp, med syftning på detta begrepp, ersättningsord. Personliga pronomen, substantiviskt brukade pronomen vilkas betydelseinnehåll erhålles gm relationen till den talande. Possessiva pronomen, adjektiviska pronomen som stå i samma relation till de personliga pronomina som ett substantivs genitiv till substantivets övriga kasus. Demonstrativa, determinativa pronomen, se DEMONSTRATIV, adj. 1 a, DETERMINATIV, adj. 1 a. Relativa pronomen, (anaforiska) pronomen som inleda en relativ bisats. Interrogativa l. frågande pronomen, pronomen som syfta på svaret på den fråga de inleda. Indefinita l. obestämda pronomen, (icke frågande) pronomen som syfta på en obestämd person l. sak l. ett obestämt antal. Första, andra, tredje personens personliga l. possessiva pronomen, syftande på den talande l. tilltalade resp. den l. det omtalade. Anaforiskt, deiktiskt, reciprokt, reflexivt pronomen. Giese Sprachm. 1—3: 172 (1730). Pronomen kallas det ord, som antingen sättes före, eller i stället för ett nomen; att man må slippa upprepa det samma. Molander Förespel 28 (1753). Personliga pronomen äro: jag, du, ni, han, hon, den, det, sig. Sundén SvSpr. 81 (1892). Danell SvSpr. 81 (1927). — jfr ADJEKTIV-, ADVERBIAL-, DEMONSTRATIV-, DETERMINATIV-, FRÅGE-, INTERROGATIV-, POSSESSIV-, RELATIV-, TILLTALS-PRONOMEN m. fl.

Till SAOB