SAOL
publicerad: 2015
råka
1råka
verb
~de ~t 1 träffa, möta2 händelsevis komma att; försättas el. hamna t.ex. i svårigheter
| Finita former | |
|---|---|
| råkar | presens aktiv |
| råkade | preteritum aktiv |
| råka | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att råka | infinitiv aktiv |
| har/hade råkat | supinum aktiv |
| Presens particip | |
| råkande | |
råka sig
• tillfälligt hända
Ordform(er)råka sig
råka ut
• bli utsatt för, drabbas av: råka illa ut; råka ut för en olycka
Infinita formeratt råka utinfinitiv aktivPresens participutråkande
2råka
substantiv
~n råkor • en kråkfågel
| Singular | |
|---|---|
| en råka | obestämd form |
| en råkas | obestämd form genitiv |
| råkan | bestämd form |
| råkans | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| råkor | obestämd form |
| råkors | obestämd form genitiv |
| råkorna | bestämd form |
| råkornas | bestämd form genitiv |