SO
publicerad: 2021
rinna
rann runnit runnen runna, presens rinner
verb
rinn`a 
●
ofta med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.bort, iväg, till, ut, över
förflyttas nedåt (längs viss yta) om vätska
tårarna rann nerför hans kinder; hon sprang så att svetten rann; floderna rinner mot havet; badvattnet rann över
○
äv. om pulver eller dylikt
hon lät sanden rinna mellan fingrarna
○
äv. med konstruktionsväxling (om källa el. ledning eller dylikt för vätska)
stå öppen så att vätska rinner ut
hon lät kranen rinna ett tag; han var förkyld och näsan rann; stearinljuset började rinna
○
äv. bildligt, spec. i uttryck för snabb rörelse
hon rann igenom hemmalagets försvar gång på gång
○
spec. äv. i uttryck för snabb, av sig själv förlöpande process
ibland med partikel, t.ex.av
något rinner (av) (någon)
ilskan rann snabbt av henne
rinna ut i sanden
se
sand
sinnet rinner (till/över) på någon
se
sinne
tiden rinner iväg
se
tid
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska rinna 'springa; rinna'; gemensamt germanskt ord; jfr ursprung till
2ränna!!
rinnarinnande