SAOL
publicerad: 2015
resignation
re·sign·at·ion
substantiv
~en • resignerad känsla
| Singular | |
|---|---|
| en resignation | obestämd form |
| en resignations | obestämd form genitiv |
| resignationen | bestämd form |
| resignationens | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
resignation
resignationen
re·sign·at·ion·en
substantiv
[-siŋna∫o´n] 
el. [-sinja∫o´n]
el. [-sinja∫o´n]
●
känsla av trötthet och besvikelse när man insett omöjligheten i att uppnå visst mål
resignation (inför något)
en suck av resignation; deras ursprungliga entusiasm har nu vänts i resignation
○
äv. om yttring av detta
det fanns resignation i hennes röst; han betraktade den vanskötta trädgården med trött resignation
belagt sedan 1769;
till
resignera
SAOB
publicerad: 1957
RESIGNATION res1iŋnaʃo4n l. re1-, l. -inja-, l. —01, äv. -atʃ- (resiggnatschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1, 3 slutet) -er (Larsson Spinoza 9 (1931; i bet. 3 slutet), Wieselgren StenSture 408 (1949; i bet. 1)).
Etymologi
[jfr t. o. eng. resignation, fr. résignation; av mlat. resignatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. resignare (se RESIGNERA)]
1) (numera bl. hist.) motsv. RESIGNERA I 1 o. III 1: handlingen l. förhållandet att avgå l. ta l. begära avsked från en befattning o. d., avgång, avsägelse; om regerande furste: abdikation; förr äv. om handlingen l. förhållandet att avsäga sig l. avstå från en rättighet l. ett önskemål o. d. RP 2: 183 (1632; om avsägelse av tjänst). Hennes Kongl. Maj:t talte enskilt med Rådet om en resignation, hvilket hela Rådet så skrifteligen som muntligen ogillade. Brahe Tb. 78 (c. 1660). Discurrerades först om een borgaress resignation (dvs. uppsägelse av burskap) och (borgar)-eden. 1BorgP 105 (1672). Man börjar nu få lite reda på, hvad som förefallit i Måndagskonseljen och föranledt Statsministrarnes resignation. Liljecrona RiksdKul. 199 (1840). HT 1951, s. 341 (om Gustav Trolles avsägelse av ärkebiskopsämbetet). — särsk. (†) i uttr. resignation av ngt, avstående från ngt, uppgivande av ngt. Min .. föresats att med resignation af alla andra önskningar uteslutande egna mig åt forskning och studier. Hwasser VSkr. 1: 28 (1852).
2) (†) motsv. RESIGNERA I 2: handlingen l. förhållandet att (vid terminens slut) avsluta l. nedlägga undervisningen vid en skola o. dyl. o. hemförlova eleverna, avslutning. ConsAcAboP 1: 499 (1651). Emedan studenterna en stor deel äre förreeste, kan resignation skee Joh. Baptistæ. Därs. 2: 166 (1659).
3) motsv. RESIGNERA II 2 o. III 3: förhållandet att resignera l. vara resignerad; (tålig) undergivenhet l. underkastelse (under försynen l. ödet o. d.); äv. närmande sig l. övergående i bet.: (lugn) försakelse, lugnt tålamod (inför ödet o. d.), (tålmodigt l. likgiltigt l. vemodigt) lugn. Resignation. (Dvs.) Försakelse. Sahlstedt (1769); jfr 1. PH 12: 413 (1782). Resignation under en Allgod Försyns Visa styrelse. LittT 1795, s. 342. Jag vördar Leopold för sin resignation: en man måste finna sig i sitt öde. Tegnér (WB) 5: 444 (1825). Det finnes ett ödmjukt, öfverseende tålamod, som är något annat än en ödsligt tröstlös resignation. VL 1899, nr 52, s. 2. Hans ansiktsuttryck av trött, tillkämpad resignation. Moberg Rosell 9 (1932). Ett brev som är en fullkomlig pärla av vis resignation och manlig fattning. Siwertz Förtr. 86 (1945). — särsk. (tillf.) i pl. Endast få människor göra sig detta klart (dvs. att livet lär försakelse), så att de i förväg räkna med det och, för att slippa partiella resignationer, resignera en gång för alla. Larsson Spinoza 9 (1931).
(1) -SKRIVELSE. hist. skrivelse vari ngn avsäger sig ett ämbete; jfr -akt, -skrift. Wieselgren StenSture 291 (1949). —