SAOL

publicerad: 2015  
rucka
rucka verb ~de ~t • flytta; vicka på; rubba; rätta till gången hos klocka
Finita former
ruckarpresens aktiv
ruckaspresens passiv
ruckadepreteritum aktiv
ruckadespreteritum passiv
ruckaimperativ aktiv
Infinita former
att ruckainfinitiv aktiv
att ruckasinfinitiv passiv
har/hade ruckatsupinum aktiv
har/hade ruckatssupinum passiv
Presens particip
ruckande
Perfekt particip
en ruckad + substantiv
ett ruckat + substantiv
den/det/de ruckade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
rucka ruckade ruckat
verb
ruck`a
1 vanligen med prep.på bringa (något) ur sitt läge t.ex. genom att pressa el. trycka på före­målet i fråga
JFR rubba 1
någon ruckar (på) något
det gick inte ens att rucka på stenen
○ ofta bildligt i viss ut­sträckning ändra något som länge varit bestående
rucka på sina principer
belagt sedan 1685; sv. dial. rucka, rocka 'flytta; vagga'; trol. av ljud­härmande urspr.; besläktat med 2rock!! och rycka
2 reglera (klocka) till nog­grannare gång
någon ruckar något
rucka klockan så att den går rätt
belagt sedan 1769; av lågtyska rucken med samma betydelse; besläktat med rycka
ruckaruckande, ruckning
Till SO

SAOB