SAOL

publicerad: 2015  

rumänska

rum·­änska [‑ä´nska el. ‑ä`nska] substantiv ~n rumänskor 1 knappast pl.; ​språket i Rumänien2 kvinna från Rumänien

Singular
en rumänska	obestämd form
en rumänskas	obestämd form genitiv
rumänskan	bestämd form
rumänskans	bestämd form genitiv
Plural
rumänskor	obestämd form
rumänskors	obestämd form genitiv
rumänskorna	bestämd form
rumänskornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

rumänska rumänskan rumänskor

rum·än·skan

substantiv

rumä´nska

1 knappast plur. det officiella språket i Rumänien

(på) rumänska

belagt sedan 1880

2 kvinna från Rumänien

belagt sedan 1889

Till SO

SAOB

publicerad: 1960  

RUMÄNSK rɯmä4nsk l. ru-, l. RUMÄNISK -mä4nisk, förr äv. RUMANSK l. RUMANISK, adj.

Ordformer

(-manisk 1878—1879. -mansk 1878—1904. -menisk 1880. -mänisk 1861 osv. -mänsk 1900 osv.)

Etymologi

[jfr t. rumänisch]

adj. till RUMÄN o. RUMÄNIEN. Rumänska språket. Rumänska folkrepubliken. Rumänisk folkpoesi. CVAStrandberg 2: 167 (1861). De rumänska trupperna ha fortsatt sin offensiv. NDA(A) 1917, nr 220, s. 7.

Avledn.: RUMÄNSKA l. RUMÄNISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. (om person) -or.

1) rumänsk kvinna. Björkman (1889). Wrede Rumän. 139 (1944).

2) [jfr t. rumänisch, eng. roumanish] det romanska språk som utvecklats ur det latin som gm romarnas erövring infördes i det gamla Dakien (under de första årh. e. Kr.) o. som nu talas av befolkningen i Rumänien (o. på vissa angränsande områden). Landsm. 1: 490 (1880). Wrede Rumän. 107 (1944). jfr dako-rumänska.

Till SAOB