SAOL

publicerad: 2015  

sardiska

sard·­iska [sa´rd‑] substantiv ~n sardiskor 1 knappast pl.; ​språket på Sardinien2 kvinna från Sardinien

Singular
en sardiska	obestämd form
en sardiskas	obestämd form genitiv
sardiskan	bestämd form
sardiskans	bestämd form genitiv
Plural
sardiskor	obestämd form
sardiskors	obestämd form genitiv
sardiskorna	bestämd form
sardiskornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

sardiska sardiskan sardiskor

sard·isk·an

substantiv

[sa´rd-] el. [sar´d-]

1 knappast plur. en romansk dialekt som talas på Sardinien

(på) sardiska

sardiskan står än­nu närmare latinet än fast­lands­italienskan

belagt sedan 1903

2 kvinna från Sardinien

belagt sedan 1937

Till SO

SAOB

publicerad: 1965  

SARD sa4rd l. sar4d, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -er; äv. SARDER sa4rder l. sar4der, sbst.1, m.||ig.; best. -n; pl. =.

Ordformer

(sard 1891 osv. sarder, sg. 1871. sarder, pl. 1635 osv.)

Etymologi

[jfr t. sarde, eng. sard, it. sardo; av lat. sardus, samhörigt med roten i SARDINIEN (gr. Σαρδώ), namn på ö i Medelhavet. — Jfr SARDELL, SARDIN, sbst.1, SARDINARE, SARDINIER, SARDINSK]

invånare på Sardinien, sardinare. Schroderus Os. 2: 638 (1635). De alltid frihetsälskande sarderna. Melander UnderlL 137 (1912).

Ssg: SARD-MÖSSA. sardisk mössa (av låg rund typ med svart band runt kanten). Lundquist Deledda Murgr. 3 (1926).

Avledn.: SARDISK, adj.1 [jfr t. sardisch, eng. sardic] sardinsk. Lindsström Deledda Herd. 25 (1909). Sardiska språket. 2SvUppslB (1953).

Avledn.: sardiska, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.

1) sardisk kvinna. Östergren (1937).

2) om det sardiska språket. Noreen VS 1: 67 (1903).

Till SAOB