SAOL

publicerad: 2015  

skäl

skäl substantiv ~et; pl. ~ 1 an­ledning, orsak: ​skälet till hans från­varo; ​göra skäl för (priset) ärligen vara förtjänt av2 ställe där vägar möts3 öppning i varp för in­slag i väv; korsning av varp­trådar, läss

Singular
ett skäl	obestämd form
ett skäls	obestämd form genitiv
skälet	bestämd form
skälets	bestämd form genitiv
Plural
skäl	obestämd form
skäls	obestämd form genitiv
skälen	bestämd form
skälens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

SAOB

publicerad: 1975  

SKÄLS, adv.

Ordformer

(äv. skiä-)

Etymologi

[jfr sv. dial. skels, någorlunda, d. skels, lagom, någorlunda; gen. sg. av SKÄL, sbst.4 (jfr med avs. på bildningssättet DAGS, DELS m. fl.)]

(†)

1) med måtta, lagom; anträffat bl. ironiskt (jfr LAGOM 3 slutet); jfr SKÄL, sbst.4 12. Om iag rörde någon (bland dem jag mötte), wet iag intet, eller och om någon stötte mig. Då sade en till mig, stöts skiäls, då swarade jag, iag stöter ingen. VDAkt. 1708, s. 573.

2) i uttr. vara så skäls, förhålla sig så l. ligga så till; jfr SKÄL, sbst.4 20 a. Hwad som om Caesar mäls (i fråga om begåvning) / Ok bägge (de italienska humanisterna) Scaliger (kan göra en undrande), män är lijkwäl så skiäls. Lucidor (SVS) 226 (1672).

3) i uttr. utan så skäls att, utom i det fall att, såframt l. såvida icke; jfr SKÄL, sbst.4 20 b. Påwen Sixtus 5 hafwer .. förwarat .. (en stor skatt), dogh medh thet förbodh, at icke til then ringeste delen af samma skatt, skulle någon sin kunna blifwa lefreret och vtdelat, vtan så skäls, at någodt almänt Krijgztogh blefwe företagit emoot Turken. Bureus Påw. D 1 a (1604).

Till SAOB