SAOL

publicerad: 2015  
skämma
skämma verb skämde, skämt, skämd n. skämt, pres. skämmer, imper. skäm skada, fördärva; van­pryda
Finita former
skämmerpresens aktiv
skäms (skämmes)presens passiv
skämdepreteritum aktiv
skämdespreteritum passiv
skämimperativ aktiv
Infinita former
att skämmainfinitiv aktiv
att skämmasinfinitiv passiv
har/hade skämtsupinum aktiv
har/hade skämtssupinum passiv
Presens particip
skämmande
skämma bort vänja barn vid att all­tid få sin vilja i­genom
Infinita formeratt skämma bortinfinitiv aktivPresens participbortskämmande
skämma ut dra skam över
Infinita formeratt skämma utinfinitiv aktivPresens participutskämmande

SO

publicerad: 2021  
skämma skämde skämt, presens skämmer
verb
skämm`a
vanpryda
skämma (någon/något)
skämma (någon)
skämma (något)
de orappade väggarna skämde den gamla byggnaden; en sned näsa skämde hennes an­sikte
äv. (i vissa ut­tryck) fördärva
för mycket och för litet skämmer allt
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska skämma 'van­ära; fördärva'; bildn. till skam; jfr ur­sprung till bortskämd, oförskämd
skämmaskämmande

SAOB