SO
publicerad: 2021
skalle
skallen skallar
skall·en
substantiv
skall`e 
1
del av huvudets skelett som omsluter hjärnan
skallfraktur; dödskalle
en spricka i skallen
○
äv. om huvud i dess helhet, ofta med tonvikt på hårdhet etc.
han slog honom i skallen med en batong; hon fick skallen krossad vid olyckan
○
äv. med tonvikt på (avsaknad av) fantasi, intellektuell förmåga och dylikt
vardagligt
dum i skallen; tom i skallen; kan du inte få in det i din tjocka skalle?; han kunde inte få in i sin skalle att hon hade övergivit honom; han har bara flickor i skallen
○
äv.
vardagligt
i vissa uttryck
person
det blir 50 kronor per skalle
○
äv. om person med tanke på någon (oönskad) egenskap
vardagligt
i vissa sammansättn.
dansk skalle
hård stöt med huvudetden misstänkte utdelade en dansk skalle som knäckte polismannens näsben
få på skallen
vardagligtfå stryk eller ovetthan var en bråkstake i skolan och fick ofta på skallen
belagt sedan 1294 (som tillnamn; (testamente upprättat av Bengt Bossons tjänare Jakob (Svenskt Diplomatarium)))
fornsvenska skalle 'skalle; huvudskål'; trol. av samma urspr. som
skal; idiomet dansk skalle (1868) trol. efter da. (dansk) skalle; jfr äv. da. københavnsk skalle med samma betydelse
2
utvidgad (övre) del av en spik el. skruv, bult m.m.
JFR
huvud 2
bultskalle
en försänkt skalle; en skruv med kullrig skalle
belagt sedan 1895